Stockholm är översvämmat av Corona nu, både av virus och av oro. Vi gjorde som många andra, valde en säker aktivitet och gick ut i friska luften. Det kryllade av familjer och barnvagnar på Nackareservatets gångvägar.
Vi hade orienteringskartan med oss för säkerhets skull och beslöt oss för att lämna folkmassorna och vika in i den djupa skogen. För några veckor sedan hade kontroll nr 6 gäckat oss i närmare en timme. Vi gjorde ett nytt försök. Och letade. Och letade. Vi letade trots att det inte fanns någon brant på kartan, trots att vi inte hittade stenen på udden och trots att inte stigen gick till höger om sankmarken. Vi letade för vi var övertygade om att vi var på rätt stig och blundade därför för alla tecken på motsatsen.
Men vi var inte på rätt stig, insåg vi plötsligt, båda två ungefär samtidigt. Vi var bara så övertygade om att vi letade på rätt ställe att vi inte begrep att vi hade fel. Välkänd psykologisk fälla. Och när vi väl fått den insikten, så kunde vi ordna våra tankar och planera om och gå 200 meter norrut till nästa stig som gick in till höger. Där vi mycket riktigt hittade kontrollen där den skulle vara. På en punkthöjd nära sankmarken. Utan problem.
Och här vill jag göra en parallell till den pågående coronadebatten: om vi är så stensäkra på vilken stig som är den rätta, så är det väldigt lätt att hamna fel. Nu är det lättare att orientera än att organisera smittskydd och sjukvård vid en pandemi. På kartan fanns det en rätt lösning, vi lyckades bara inte hitta den p.g.a. vårt tankefel. I pågående pandemi finns inga facit, inte än så länge. Vi måste treva oss fram i mörkret och samtidigt lita på de beprövade erfarenheter som finns. Och vara öppen för att kunna fatta nya beslut när det behövs.
Min egen coronaprocess gjorde en liknande vändning som min orientering. Jag tyckte som många andra att "det är väl bara som en förkylning". Vi lever väl på som vanligt och tar oss igenom detta så fort som möjligt. (Så kan vi åka till Italien i maj!)
Men efter att ha läst en debattartikel om effekten av att få ner varje smittkälla från att smitta 2,5 nya personer till 2,0 och hur det skulle köpa oss tid och samhällsresurser, föll polletten ned. Nu är jag all for "flatten the curve" och mina händer är torra som papper efter allt tvättande.
Jag tror att alla som skäller på Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell skulle behöva orientera mer. Låt oss vara ödmjuka inför att vi inte vet vad som rätt eller fel och spara den diskussionen tills vi kommit i mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar