Plötsligt händer det

Överraskande tom. 

Det hände en underlig sak. Jag var på väg hem från jobbet, drog på mig överdragskläderna, reflexvästen och cykelhjälmen. Kom ut till cykeln, stoppade ryggsäcken i cykelkorgen och cyklade hem. Väl hemma på gården var cykelkorgen tom!

Min starkaste känsla kan nog beskrivas som snopenhet. Jag stirrade på den tomma cykelkorgen och undrade om jag tappat ryggsäcken i ett gupp eller om någon snott den vid ett rödljus. Vet fortfarande inte.

Det var ingen stor sak. Jag fick en lånedator på jobbet. Jag fick ersättning (lite) från mitt försäkringsbolag och jag får köpa lite nya laddkablar.

Inga kort eller personliga tillhörigheter försvann. "En världslig sak", som Karlsson på taket skulle ha kommenterat händelsen.
Så varför blev jag  så tagen? Hela fredagen och en bra bit in på helgen var jag fast i tankarna på min ryggsäck och var den kunde befinna sig. Och hur det kunde ske.

Jag har funderat på det. Maken tror det beror på mitt kontrollbehov och det kan han ha lite rätt i. Jag blev överraskad över att något som jag inte på minsta sätt hade förutsett faktiskt hade skett. Men kontrollbehovet är inte hela förklaringen. Jag tror att jag är lite skör just nu. Det händer mycket på jobbet, allt vänds upp och ner och jag är i ett förändringsskede mellan yrkesliv och permanent ledighet för all framtid. Vem är jag nu? Behövs jag?

För tjugo år sedan levde jag i en såpbubbla som närsomhelst kunde brista. Inget kändes beständigt ("för all framtid"- ha!) och jag visste att vilken morgon som helst kunde tillvaron - som jag kände den - raseras. Alla som genomgått en livskris av något slag vet vad jag talar om. Inget är säkert. Det går inte att planera för framtiden, för vem vet var man än om tre månader? Eller imorgon.

Numera lever jag ett stabilt liv med ordnad ekonomi, ordnad Make och ordnade boenden. Och barnen klarar sig bra. Då börjar man tro att det alltid kommer att vara såhär. Att man kan planera vad vi ska göra till jul eller var man ska vara om tre månader. Eller imorgon. Att vi vet att vi ska skaffa en liten vit hund till pensionstiden.

Men då har man fel. För ingen vet. Och vi ska inte leva som om vi hade all tid i världen. För det har vi inte. Ändå tror jag inte att det är nyttigt att gå omkring och leva i en såpbubbla. Vi behöver kontinuitet och tilltro till morgondagen. Vi behöver lita på att världen - så som vi känner den - står kvar imorgon också.

Men ibland kan det vara bra att påminna sig om att man inte vet något säkert och att inget varar för evigt. Och såna dagar när man känner sig lite skör, då är det bra att man kan få vara hemma i sitt hem och sticka lite på en yllekofta till en tvååring som för länge slutat vara två år.