Hur kunde det bli såhär? Jag som sett det som lättnad att göra oss av med boendet i Luleå och bara ville göra bort (som man säger i Norrbotten) den här flytten. Och så all denna sorg.
Sorg över att jag vill bo på ett annat ställe än där mina barn och barnbarn bor. Sorg över lägenheten som skulle bli vår plats i Norrbotten när vi sålt huset. Sorg över det jag tänkte och hoppades och som blev på ett annat sätt. Sorg över att jag nu måste hitta andra sätt att umgås med de väninnor jag känt sedan jag kom som gymnasist till Boden 1972. Sorg över att jag inte kan leka buslekar en tisdagkväll med L, som är tvåochetthalvt. Sorg över att jag inte får följa minstingens utveckling på nära håll. Sorg och oro över K - kommer allt att gå bra?
Med fyrarummartermer (www.forandringensfyrarum.se) - för att nu använda den mer rationella delen av min hjärna - har jag nu tagit det första klivet från självcensur till förvirring. I förvirringen är allt en enda röra, men det är ändå ett steg framåt. Det är nu jag erkänner för mig själv att vår flytt från Norrbotten är definitiv och att vår lägenhet bara var ett steg på vägen på den resan. Det är nu jag erkänner för mig själv (?) att mina barn är vuxna och klarar sig på sitt eget sätt, även om det inte är mitt sätt. (J och K - påminn mig när jag glömmer bort mig.)
Jag sitter på toaletten i vårt fina hus i Pungpinan och stirrar in i kaklet och försöker förstå var jag är någonstans. Borta, hemma. Maken packar upp lådor från Luleå med stor frenesi medan jag känner mig helt tom.
Men i mitt köksfönster har orkidén slagit ut medan vi varit borta. Det är den första gången i mitt liv som en orkidé blommar om. Jag publicerar den i svartvitt för att det inte ska bli alltför hejsansvejsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar