Jag har lite problem med ljuset i tunneln

Vi anlände till Luleå igår kväll i ett stilla sommarljus, det där ljuset som bara finns i Norrbotten. SMHI har varslat om dåligt väder hela veckan, men plötsligt under dagen igår fanns där en annan prognos som visade att det skulle vara mulet, men inte regn. Skönt! Dock höll inte denna prognos hela vägen. Plötsligt igår kväll var prognosen hällregn under hela tisdagen. Den prognos var mer med sanningen överensstämmande. 

VI vaknar i Luleå med regnet skvalande utanför fönstret. Hur denna stad kan leda solligan i Sverige kan ingen människa begripa. Vi är här för att tömma en lägenhet, den tredje på ett år i vårt liv. 

Att tömma en lägenhet eller ett hus är att tömma sig själv på energi. Inte förrän man tagit sig igenom alla dammiga plastflaskor med Mr Muscle, alla kantstötta assietter och alla utgångna kryddburkar kan energin återvinnas från universum igen. 

Det svåraste är beslutsprocessen. Vad ska sparas, vad ska slängas? På avstånd är detta en lätt process, det är när man kommer närmare mammas syskrin med dalamålningar och Makens knallblå pall från slöjden som beslutsvåndan infinner sig. Men det vore väl synd? Den här lilla har vi väl plats för? 

Och det ironiska är att den här beslutsprocessen har vi redan gått igenom en gång. Grejorna som finns i den här lägenheten - övernattningslägenheten - har vi redan ratat en gång. Sekunda vara, inget att spara. Eller var det så att de här grejorna var det vi inte ville ta till Stockholm, men ändå var så fästa vid att vi inte kunde slänga dem förra året? 

UTanför vräker regnet ner. Bostadsrättsföreningen har dränerat fastigheterna sedan i höstas. Nu har man kommit fram till markarbetena. Krukor står utställda i rabatterna, färdiga att grävas ner. Det kommer äntligen att bli jättefint här. En vägbultmaskin åker fram och tillbaka över den leriga gårdsytan, golvet vibrerar i takt med att ytan packas ihop. Tre män står med händerna i fickan i hällregnet och diskuterar någon viktig taktikfråga. 

Det finns något tröstlöst över hela bilden. Eller kanske sorgligt. Att jag är dålig på att se ljuset i tunneln, jag fastnar liksom i det mörker som omger mig just nu. 

Jag böjer mig framåt mot bordet och försöker föreställa mig min soliga trädgård i Pungpinan. Sen ber jag Maken om en kopp kaffe till.