Vi sågs på Kärrtorps T-banestation. Vi är inte så nära vänner, men vi är bekanta för vi sjunger i samma kör. Våra ögon möttes, vi nickade, jag slutade fippla med mitt headset och gick fram för att hälsa på henne.
Hon frågade om jag tänkt lyssna på något med hänvisning till mitt fipplande. Nej då, ljög jag, ingen fara. Och så kom tunnelbanan och vi satte oss och förde ett helt okej, men kanske lite knackigt samtal om ett ett semestermål vi båda varit på och en körresa vi ska på. Stationerna passerade utanför fönstret. Kanske ångrade jag mig lite, lite vid det här laget här laget att vi gjort sällskap i stället för att jag kunnat lyssna i fred på gårdagens avsnitt av Nordegren&Epstein, men jag har fått feed-back om att jag måste jobba på min sociala framtoning, så jag gjorde just det. Jag är också lite väluppfostrad.
Vid T-centralen hade vi kommit till resans ände. Vi reste oss båda två för att gå av och sa "hej då" - kanske lite lättat. Vi gick ut ur vagnen åt varsitt håll. Jag brukar byta vid Fridhemsplan till blå linje, så jag hade inte riktigt tajmat in var nedgången till den blå linjen var på denna perrong. Jag var alltså tvungen att röra mig bakåt i tågets riktning för att komma rätt på stationen.
Jag kom därför att gå några steg bakom min bekant på den proppfulla perrongen. Jag såg henne kasta en snabb blick över axeln. Hon såg mig inte när hon gick in i samma tåg fast i nästa vagn. Man måste respektera människors oändliga behov av ensamhet och tillbakadragenhet. Inte minst på morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar