torsdag 16 mars 2017

Hon som kom före Ann-Britt

Här var det vi möttes.


Jag stod på Åhléns City och plockade bland de supersnygga kuddarna med designmönster i 50-talsstil, när hon passerade och våra blickar möttes. Vi såg att vi kände igen varandra men jag kunde för mitt liv inte placera henne. Hon var bekant men liksom från lång tid tillbaka. Var det från Styrelsen för psykologiskt försvar innan dom blev MSB i mitten på 2000-talet? Eller hade hon varit dagisfröken åt mina barn (fast det var ju 90 mil och 25 år sedan). Eller var hon den väninnan som gjorde slut med mig i början av 1980-talet (men skulle hon ha så kraftig dubbelhaka? Inte vet jag, jag har ju inte sett henne på 30 år). 

Enda sättet är ju att fråga direkt, men vi började prata om kuddar och svärdöttrar och presenter, så jag missade den chans jag hade och när hon sen följde upp med att fråga: och vad gör du nuförtiden? så kastade jag mig ut i en beskrivning av mitt nya jobb utan att egentligen veta om jag borde berätta om de senaste fem åren eller ett sammandrag av de sista 30? 

Men jag kände mig lite listig, så jag var på väg att fråga vad hon gjorde själv, för att kanske få en ledtråd ( kanske större risk för: nä, det är precis samma som förr vettu)  men just då ringde hennes telefon och hon gick in i sitt samtal och bort från mig. 

Och där stod jag. Och kunde inte släppa tanken på vem hon var och vad vi hade gjort tillsammans och var detta skett. Och med huvudet fyllt av dessa tankar försökte jag fokusera på min shopping, men det gick bara halvbra. Tills jag lyfte blicken från presentinslagningen och såg Ann-Britt från Botkyrka, en arbetskamrat från bara några år tillbaka! Och jag blev så glad över att jag visste vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv, så vi blev stående länge och pratade i ren harmoni.  Och Ann-Britt sa när jag berättat om min traumatiska upplevelse: du kommer på snart vem hon var.  Nej, tror du det, svarade jag. Hon känns inbäddad långt ner i det dammiga långtidsminnet.

Men Ann-Britt fick rätt. Precis när jag började skriva denna text föll bitarna på plats  och hon intog sin plats i galleriet. Med dubbelhaka och allt. Trots att hon och jag träffats på ett jobb för inte alltför för många år sedan löpte minnet amok och jag associerade henne med en människa jag känt för mycket länge sedan. Och så finns det de som hävdar att vi är rationella varelser. Pyttsan. Känslominnet rules.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar