Lördagsjakten på effektivare akutvård

Poliserna som inte behövdes på Capio

Det började som ett enkelt telefonsamtal till 1177, fortsatte med en snabbtur genom Vårdstockholm och avslutades med tidernas snabbaste besök på SÖS akutmottagning. 

Jag tänkte bara passa på att utnyttja bilturen efter orienteringen för ett enkelt uppcheckningssamtal om en liten krämpa till Vårdguiden, 1177. Men den väntade responsen att det där är nog inget att bekymra sig om förbyttes i en uppmaning att söka akutvård. Eehh? "Jomen vi måste göra den rekommendationen enligt våra instruktioner."

Så efter att ha klarat av helgkaffet hos den 93-åriga modern åkte vi hem för att hämta mitt körkort, för jag tänkte att det var viktigt att kunna identifiera sig inför sjukvården. Vi kom på att det fanns en närakut vid Gullmarsplan. Toppen, då slipper vi åka till Södersjukhuset! Toppen var också att det var i det närmaste tomt på närakuten. Endast en man i medelåldern som satt och snorade i ett hörn.

Den snorige mannen förklarade att personalen var lite upptagen för dom hade just fått in en ghanesisk man som skurit upp sin hand på en kokosnöt. Tydligen hade det blivit lite fel hos SOS Alarm, för dom hade uppfattat larmet som ett överfallslarm och skickat både ambulans och polis till Gullmarsplan. Stor uppståndelse. Mannen transporterades iväg för vidare vård och det blev min tur.

Klockan halv fem kunde jag få en tid sa sköterskan i receptionen, Men klockan är ju bara halv två och det är ju helt tomt här? Jomen doktorn var fullbokad och nästa doktor skulle inte komma in förrän halv fem. Kunde jag få någon kvalificerad sköterska att titta på min krämpa för att bedöma om jag verkligen behövde läkarvård frågade jag och beskrev krämpan.

Sköterskan spärrade upp skräckslaget upp sina ögon: nej aldrig skulle en sköterska få göra en så viktig bedömning! Jag måste åka till en akutmottagning. Södersjukhuset var närmast.

Så jag gick ut på Gullmarsplan och tog fyrans buss till Skanstull och bytte till trean mot Södersjukhuset. Något konfunderad över att mitt tillstånd kunde vara så allvarligt att endast en legitimerad läkare kunde bedöma det, men tillräckligt ofarligt för att åka kollektivt till en akutmottagning (jag kanske skulle ha skurit upp min hand på en kokosnöt i stället för att tydligare visa på mitt vårdbehov?).

Jag kom in i Södersjukhusets entré.  Där stod en samling gråhåriga damer i en halvcirkel och sjöng När Lillan kom till jorden och jag tänkte först att dom var med i en volontärutbildning för Röda korset innan jag förstod att de var en kör som hade i uppgift att roa de stackars patienterna som satt och halvlåg på stolarna i foajén. Men jag fick inte njuta av vårsången, för jag hade kommit fel upplyste mig damen i kassan. Jag skulle till akuten. Ut och sen gatan ner till höger. Suck. Då blev det SÖS-akuten i alla fall. Alla vårdtagares skräck.

Men det gick fort att komma fram till sjuksköterskan bakom luckan. Bara tre nummer tog det. Hon såg lite undrande ut inför mitt ärende? Kunde jag inte åkt till en närakut i stället? Jo, det kunde jag och det hade jag, men... och så vidare...

Jag skriver in dig, sa hon och satte fast ett så kallat åkband runt min handled, men bered dig på att det kan ta lång tid. Nämen måste det det? frågade jag. Det är ju lördag och solen skiner och jag hade tänkt jobba i trädgården och det känns som att jag tär på samhällets akutvårdsresurser i onödan. Hon blinkade knipslugt med ögonen och sa: vi gör såhär.

Och sen skrev hon in i sitt meddelande till medicindesken att jag fick en speciallösning: jag skulle visa upp min krämpa för en undersköterska som kunde hjälpa till med en snabbbedömning.

Och så blev det. Jag följde de gula prickarna på golvet, fick prata med Rolf som var en trevlig karl och såg ut att ha jobbat som undersköterska sedan 1930-talet. Rolf satte mig i ett undersökningsbås. På 10 minuter var en ung AT-läkare där, som bekräftade det vi samtliga redan misstänkt: jag hade ingen åkomma som krävde akutsjukvård. Jag skulle bara hålla ögonen på krämpan och se till att den inte utvecklade sig till något annat. Dom klippte mitt åkband och jag var fri.

På 17 minuter var jag ute i receptionen igen, blinkade tillbaka till sköterskan bakom glaset och hade antagligen genomfört världens snabbaste besök på en akutmottagning. En halvtimme senare satt jag på altanen i solen hemma. Det blev inget trädgårdsjobb. Studiebesöket inom akutvården hade sugit musten ur mig.

Och jag tänker på två saker:

1. Konsten att bygga upp effektiva vårdflöden kanske skulle bygga mer på förmågan att skilja bagatellartade krämpor från livshotande snarare än tvärtom. Fort in, fort ut. 
2. Prestigelösa och snabba lösningar finns överallt där kloka människor jobbar.