Problemet med lila tulpaner

 - Men hur kunde du köpa lila tulpaner? Den anklagande frågan avslutade vårt fredagssamtal strax innan jag somnade och man får väl säga att jag inte är stolt över den. Fredagar kan vara fantastiska, när arbetsveckan lägger sig till ro och visar vägen in mot två lediga dagar. Men de kan också vara trötta och lite griniga. Som i fredags.

Maken hade handlat och förberett fredagsmat samt inhandlat den veckovisa tulpanbuketten på torget i Farsta.  - Vi brukar ju köpa röda och gula och papegojtulpaner, så jag tänkte lite nytt den här veckan. Han var verkligen värd all respekt för sina insatser, så varför fick han inte det? Vad har jag emot lila tulpaner när jag gillar röda, gula och papegojtulpaner?

Lila tulpaner är dålig smak. Lila tulpaner är leopardmönstrat, blingbling, svanktatueringar, svarta skinnsoffor, AIK-tröjor och shabby chicmöbler. Jag vill inte vara en del av den lila tulpankulturen. 

Jag är uppvuxen i ett stilmässigt omedvetet hem. Allt det ärvda Gustavsbergsporslinet bara fanns där, utan storytelling eller kulturreferenser. Min stilskola gick jag på Socialhögskolan i Umeå. Där lärde jag mig av mina kamrater att naturmaterial alltid är bättre än syntet, att högklackat är tacky, att det fula femtiotalsporslinet vi hade hemma egentligen är fint och gjort av okända giganter som Stig Lindberg och Marianne Westman ( fast vi hade inte Picknick hemma, för vi hade bara Gustavsberg), att de kubikmeter av broderade dukar som dolde sig i skåpen hemma hos mamma var "fantastiskt hantverk" och inte bara det slöseri med kvinnoarbetstid jag alltid sett dem som.

Man omvärderar. Man skaffar sig så småningom en egen smak. En blandning av gammalt och nytt, av ärvt, nyinförskaffat och köpt på second hand. Teak, ryamattor, Carl malmstenstolar med Josef Franktyg. En skänk från ett 30-talshem på Hertsön och en byrå med mörk fanér som gavs till en 11-åring i Gustavsberg 1935 med inskriptioner av blyerts på undersidan av lådorna av helsnickrad furu.

Man får det bättre ställt och kan välja vad man vill ha i sitt hem.  Och plötsligt står man där med sina Viola Gråstenmattor, sin mörkblå plyschsoffa från Obs! Interiör på Notviken ( bodelningen 1992) och ett sideboard i ek som rymmer gustavsbergsporslinet och man känner sig nöjd med sin  personliga mix och sneglar inte längre ängsligt mot omvärldens stiltips. 
Men vid lila tulpaner går faktiskt gränsen.