Idag ska jag till Uppsala och öva en krisledningsnämnd. Friheten och osäkerheten i ett nytt uppdrag, nya människor, check, fakturera, förhoppningen om ännu nya uppdrag om man gjort ett bra jobb. En capuccino med en extra shot på Espresso House på T-centralen i väntan på att tåget ska gå. Ingen vet vem jag är. Ingen har koll på exakt vad jag gör när jag bläddrar i mina papper.
Jag påminns om mina resor från Tumba till Arlanda, när jag var anställd och reste hem till Stigge på Artillerivägen. Friheten i att lämna det prinsesstårtegröna kommunalhuset, att få sitta och jobba vid köksbordet hemma i Boden och se domherrarna majestätiskt ta plats vid fågelbordet.
En gång reste jag till Bro på inbjudan av ett företagsnätverk som jag kanske skulle samarbeta med. Det var ett bra möte som gav mig vibbar av entusiasm från när jag var nyföretagare i Piteå. Tyvärr fördunklades mötet av att jag fått betala 600kr i avgift för att jag passerat en zongräns. Alltid lär man sig något, men nu är zongränserna borttagna, så till vilken nytta?
En annan gång, ett annat uppdrag: kriskommunikationsplanering åt Sigtuna kommun. Då klev jag av i Märsta, var väldigt stressad inför första mötet. Ett lite trixigt uppdrag som jag ibland undrar över om det blev så bra.
Nu: a walk down memory lane som min dotter brukar säga. Idag är jag anställd och min uppsalaresa endast en glipa av frihet i ett annars ganska tryggt och förutsägbart liv med månadslön, tjänstepension och friskvårdsbidrag. Men också gemenskapen bland arbetskamrater och ett sammanhang att göra skillnad i.
Det finns inga enkla lösningar. Frihet eller trygghet. Frihet och trygghet. Och pendeltågsresor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar