Om vemodets kraft

Jag tror på sensommaren

Nu behöver jag skriva lite om vemod. 

I måndags avslutade vi affären med vår lägenhet i Luleå. Några tusen klirrade in och fick direkt gå vidare till den gigantiska stockholmsskulden på vårt radhus. Det var välkommet, men i övrigt känns allt ganska sorgligt. 

Inte lika sorgligt som när vi lämnade Norrbotten i juli. Då var jag riktigt ledsen, nu är det mer vemodigt att klippa banden på ett mer definitivt sätt än när vi flyttade ner förra året. Mina barn är i en bra fas, men jag frågar mig ändå om det är rätt att flytta 100 mil bort? Vad för en slags farmor är man då? Våra besök framöver blir endast visiter, på samma sätt som min föräldrar kom upp från Stockholm och "hälsade på". Jag blir inte en del av deras vardag. 

Men så gaskar jag upp mig! Är inte denna sinnesstämning precis den som alltid infinner sig veckan innan jag börjar jobba? Sensommarens vemod, vetskapen om den långa hösten och vintern som ligger framför mig innan jag åter får se björklöv och blåsippor och höra koltrastens sång. Det är en sinnesstämning som lurar in mig i att sommaren är bäst. 

Det är ett feltänk. Det bygger på att ledig är bäst. Ändå brukar jag alltid förvånat notera i augusti att det fortfarande är sommar. Att man hinner göra mycket kul efter jobbet, att det är skönare att orientera när man slipper myggen, att jag plötsligt får energi och kraft till ett nytt höstprojekt. Ska det bli släktforskning, körsång eller nya tag med skrivandet? Antagligen blir det en bra arbetshöst också. 

Jag tror också att mitt feltänk bygger på att jag i Norrbotten lärt mig en "sanning" som bygger på att sommaren är slut i augusti. Som att även om dagarna är varma så finns det ett drag av höst i luften. Men jag bor ju inte i Norrbotten, jag bor i Stockholm och här ska det bli 24 grader i helgen. Kvällarna är varma och vi kan sitta ute utan mygg. 

Man ska inte fly sitt vemod tycker jag, man kan gärna odla det lite. När jag var liten brukade jag dra en sytråd mellan tänderna. Har slutat med det, men det gjorde skönt ont. Nu vårdar jag mitt vemod i sensommargrönskan. Vi har äntligen fått bort en platsbyggd blomlåda från framsidan på huset och satt upp de två - snygga - lådor vi hade i Norrbotten. Jag hade alltid mörkblå lobelia i dem och det var så fint. 

När vi väl kom till att plantera lobelia var det sista veckan i juli. Vår favoritplanthandlare skrattade lite åt mig och visade mig vad han hade kvar; ett antal förtvinade och förväxta plantor av blandad färg. "De kanske kan hämta sig om de kommer i jorden snabbt", sa han. "Jag tar dem", sa jag. 

Nu har de kommit i jorden. Jag ser dem som mitt vemodsprojekt, en hälsning och en tilltro till sensommarens kraft. Må de blomstra så länge sommaren är med oss!