Igår var jag på en välbesökt manifestation mot nazismen. Livia Fränkel, överlevande från Auschwitz, påminde om möjligheten i regeringsformen att förbjuda sammanslutningar och föreningar som syftar till etnisk förföljelse. En ung judisk kvinna berättade om vardagsförföljelser och förakt och en homosexuell ung man beskrev det hat han mött från sin far när han kommit ut och att han vägrar vara rädd längre. Jag grät och jag applåderade. Det var mycket starkt. Vi är fler än dom och vi måste våga visa det. Nästa söndag är det val i Sverige.
Samtidigt tänkte jag på hur vi idag använder begreppet "nationalism" som synonymt till "högernationalism", precis som dom tidigare tyckte att dom hade rätt att sno vår svenska flagga. Jag älskar Sverige. Jag är nationalist, men jag välkomnar människor från andra länder som behöver skydd och vill skapa ett bättre liv för sig och sina familjer här. Jag tror vi har plats och råd och jag har inte behövt sänka min standard som en följd av flyktingvågen 2015.
Jag älskar framför allt den den svenska naturen. När jag kom hem hade Maken köpt mig en jättefin present: den nyutkomna utgåvan av Nordens flora (947 sidor). Den kommer att bli en favorit på kaffebordet, på toaletten och bredvid läsfåtöljen. Med fina illustrationer och korta, sakliga texter beskriver den nära 3600 arter och familjer. Och den värderar inte vilka växter som är bättre än andra eller vilka som inte hör hemma här.
Läs bara här (om kavelhirs): "...Småax 1,5-2 mm, med 1-3 borst med tydligt nedåtriktade hullingar (övriga arter, utom 4, har uppåtriktade). Från Medelhavsområdet, Asien, Afrika."
Skulle det inte vara skönt om vi beskrev varandra så neutralt och utan emotioner?
Och imorse kom jag i diskussion med Jehovas Vittne som knackade på. Inte om Jesus, men om dom skulle rösta i valet. "Vi röstar inte" sa den fetlagde mannen, medan den yngre såg ut som om han ville sjunka genom vår farstubro. "Vi tror på Guds rike". "Jamen vi måste alla motverka de mörka krafter som vill angripa vår demokrati och vår humanism", argumenterade jag. Han höll inte med mig.Han räknade nog med att tillhöra de utvalda, så han behöver inte bry sig.
"Vakna!", sa jag. "Tänk om medan tid är."
Jag tyckte jag fick till det riktigt bra där. Men antagligen är det svårt att vinna folks övertygelse med oneliners.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar