Värdelös odlare. Eller?

Plötsligt händer det. 

Jag läste i en av mina inspirerande trädgårdsböcker av Elin Unnes (The secret gardener) att det inte är svårt att få en amaryllis att blomma om. Man bara pysslar om den med vatten och näring efter julblomningen tills den vissnar ner. Sen rullar man in den i tidningspapper, stoppar den på ett mörkt och svalt ställe så att den får vila och så tar man fram den på hösten igen och driver fram en ny blomning. Häpp! 

Förra året hade jag inte läst Elin Unnes. Då satte jag bara ut löken i en planteringslåda och lät den stå ute hela sommaren innan jag hittade boken och panikvilade löken i några veckor innan jag tog in den igen till advent. Den var lite blyg och tillbakadragen först, men sträckte på sig i januari och blommade måttfullt men bestämt.  

Men i år skulle jag alltså göra rätt. Jag fortsatte att vattna mina två amaryllisar med svag näring efter jul. Inget hände. Jo, alltså, blommorna  fortsatte där bakom gardinen ( de är ju ganska fula när de blommat klart och inte så mycket att stoltsera med) att växa med nya gröna blad och inte minsta tendens till att vissna ner. Så jag tänkte nog ändå stoppa in dem i tidningspapper och gömma undan dem för sommarvilan. Vilken dag som helst. Vilken helg som helst. 

Tills igår morse när jag märkte att en av de vissnande (?) växterna lurat mig grundligt. Ett prakfull knopp har nu i mitten av maj börjat skjuta upp i ljuset. 

Vilken värdelös odlare jag är. Eller? Hjälp mig Elin om du läser det här. Sign. "Alla är värda en andra chans"