En gul balkong - igen

   

Jag är ingen äventyrare. Jag gillar att göra saker för andra gången. Men eftersom jag fort blir uttråkad, så blir det inte alltid en tredje gång. 

Nu sitter jag på den gula balkongen - igen. Det har gått fem månader sen vi hittade hit första gången och vi har längtat hit - igen. Inte så mycket hinner hända på fem månader, men jag har köpt en lägenhet i Luleå  för att vi ska ska vara närmare barn och barnbarn och det liv som tidigare var vårt. Det känns skönt att åter stå på två ben. Stockholm - Luleå. Borta - hemma, som Makens äldre bror lär ha sagt när han var liten och familjen var på bilsemester. (Han var också ofta den första att gilla mina bloggar, nu kan han inte det längre - vila i frid, Janne).

Nu har vi ett till, ett tredje, hem. I alla fall just nu. Förra hösten, just innan mamma dog ( i efterhand kan man fundera varför vi åkte iväg just då, men historien skriver sig inte i förväg, vi visste inte då. Det hade aldrig hänt förr), var vi på husjakt i Italien tillsammans med goda vänner. Det blev inget hus p.g.a priserna, olika målbild, obeslutsamhet, jag vet inte. Efter mammas död hade jag en stark, intensiv känsla av att jag var för långt borta från mina barn. Därför blev det en lägenhet i Norrbotten, ett bra beslut känns det som. 

Men vi ville ju ändå till Italien! Så småningom formerades planen att hitta en lagom stor by med ett par fina restauranger och en kvartersbar och nära ut till de piemontesiska kullarna och vinodlingarna. Vi blundade och satte ner ett finger på kartan, rakt på Nizza Monferrato. 10 000 invånare, liten sömnig turaitstad längs Autostrada del vino, mellan Milano och Genua, 

Vi bokade ett hotellrum, men när Maken var på styrelsemöte en kväll, bokade jag om. Jag hittade en lägenhet via Airbnb. Via Cordale 19. Hos Monica. Där trivdes vi så bra på den gula balkongen, med kvartersbaren och framför allt med Monica som är en mycket omtänksam värdinna att vi på direkten bokade upp oss för en septembervistelse. 

Nu är vi här igen. Sensommar i Italien. 30 grader varmt igår, liknanade prognos de närmaste dagarna. Du or, blommor, snattrande italienska i gränderna. Vi kom igår eftermiddag. Parasoller hänger i luften på varje gata i Centro Storico som en salut till sommaren och turiststaden Nizza Monferrato. Vi storhandlade frukt, grönsaker, carpaccio och allehanda ostar. Vi tog varsin pizza - fantastiska pizzor  (hur gör dom degen här?) - vid Rådhustorget och den mörkögda servitrisen var samma som i våras. Mitt i måltiden kom mormor  - la nonna - med servitrisens lika mörkögda dotter som fick kela med mamma en stund och få en klubba. Det blev nåt glas vin för oss. Vi lullade hemåt i mörkret. 

Nu har vi ätit frukost och jag sitter på den gula balkongen med mitt morgonkaffe. Maken, som gick iväg för att köpa färskt bröd säger att det är marknad på torget. Hemma kan vara så många saker, även om det är borta. Det lutar mot ett tredje besök.