För tredje gången flyger jag från Linate i Milano. Första gången var den 11 oktober förra året. När vi satt i caféet och väntade på vår flight efter fyra fina dagar ringer det från mammas korttidsboende i Tumba. "Din mamma har ramlat inatt när hon klättrade ur sängen. Vi har tagit henne till Södertälje, men du behöver inte oroa dig. Vi meddelar eftersom."
Så började mammas sista resa i livet parallellt med min egen hemresa. Efter dryga 14 dagar fanns hon inte mer. Bäckenbrott, grind på sängen, och en kraftigt sluttande kurva med oundvikligt slut. Jag och min syster turades om. Vi försökte på bästa sätt synka vardagsbestyr med att vara hos mamma, trots att hon den sista veckan inte visste om att vi satt där ( eller gjorde hon ?).
Den 1 november, just före allhelgonahelgen, andades hon ut för sista gången, lika lugnt och stilla som hon levat. Då var vi också där. Vi hade sjungit för henne, hållit hennes hand, strukit hennes kind och fuktat hennes mun. Gråtit i omgångar. Skrattat också. Nu var vår sista länk till vår historia borta.
Jag tyckte inte om mammas sista veckor på boendet. Missförstå mig inte, det var fantastisk personal, hemlagad mat, bra medicinsk omvårdnad. Jag sjunger inte i kören "Så dåligt Sverige blivit nuförtiden". Men har man lyckats leva i 93 år så har man en stark vilja och integritet, ibland gränsande till ren tjurighet ( om än stillsamt kommunicerad).
Vård och omsorg baseras däremot inte på individens behov utan på vad som passar systemet, schemat, personaltätheten. nöjdhetsmätningarna. Så svårt att ställa om från ett liv där du själv bestämmer när du vill dricka kaffe, gå på toaletten, bädda sängen. Så svårt att klliva ur sängen på natten när en grind hindrar din väg. Du klättrar över. Du faller.
Det är skönt för skalder att få sova. Och för gamla mammor som är förvirrade och har ont. Men när jag sitter på Linates café och äter deras torra pizzabitar tänker jag på där samtalet som förändrade allt. Och att jag en gång också kommer att försöka klättra över sänggrindar, igen och igen. Till jag inte klättrar mer. Leve tjurigheten så länge den varar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar