Ett hem i ordning men ack, så tyst.

Det är här han har sina saker, killen som är här en gång om året men som kanske kan åka oftare till Farmor när han blir större. Han är en ordningskille, gillar att ställa upp, ställa i ordning. Det är inte ett drag han ärvt efter sin pappa, kan jag säga. I torsdags ställde han i ordning gympaskorna på Lillskansen som barnen tagit av sig när de skulle åka i rutschkanan. 

Han har en lillebror också, en liten tjockis som ligger på golvet och är förvånansvärt nöjd med livet nästan hela tiden. Utom när han är arg. Det händer inte så ofta. Bara när han försöker krypa. Han är inte riktigt där än. Utveckling föds av frustrationer. 

Att umgås med barnbarn innebär att man påminns om att det en gång fanns en tid då i princip all ens uppmärksamhet gick till barn. Påklädning, toan, mat, gnäll, tröst, sparka boll, gråt och skratt. Det gick liksom runt. Man glömmer fort och man lever på i sitt bekväma vuxenliv. All tid i världen. 

Nu har dom åkt. Först blev det lugnt och skönt och jag kunde torka bort fettfläckarna från spegeln, ta bort kladdet från golvet under bordet och läsa min DN alldeles ostört. 

Nu är det liksom bara lugnt. Och tomt. Hallå? Var är ni? Kom tillbaka. Jag kan läsa Viktor Barth-Kron när jag blivit gammal!