Från personligt bemötande till rullande informationsskärmar

Professionalisering är knepigt, tycker jag. Vi går mot mer och mer professionaliserade arbetsplatser vilka präglas av fastställda rutiner, standardiserade arbetssätt och systematisk uppföljning.

Sedan några år tillbaka lämnar jag regelbundet prover på KS labb som finns på flera ställen i Stockholm. På mitt favoritlabb i Bagis jobbade min gamla klasskamrat L, men hon gick i pension vid nyår. Vi brukade byta några ord om livet och gamla bekanta och hon stack så snabbt och skickligt. Samtidigt slutade hennes mångåriga kollega.

Nu är det ny personal på labb. Det är skillnad. De är också snabba och skickliga, men nu märks professionaliseringen tydligare. En digital skylt vid dörren (som förresten alltid var öppen förut, nu stängd) till labb rullar fram instruktioner till oss som väntar där. "Ta fram ID så att besöket går snabbt och effektivt", "Vill du byta labb, se (och så en webbadress)", "Fotografering förbjuden inom KS lokaler".

Jag är en del av ett patientflöde och jag har mitt ID berett i handen och för säkerhets skull har jag också tagit av mig ytterkläder, handskar och mössa så att jag inte ska spilla någon tid i onödan. För resten av flödet.

Under den digitala skärmen har någon satt upp en utskriven A 4: "Har du synpunkter på labbet, vänd dig inte till personalen utan till (och så en adress till någon verksamhetsansvarig, långt bort från Bagarmossen). Jag har inga synpunkter på labbet och dess personal. De gör så gott de kan. Men jag saknar det personliga bemötandet, som inte bara hade att göra med min gamla klasskamrat L.

Mina besök var tredje månad var en inblick i en arbetsgemenskap som varat i många år och där de båda trotjänarna gjort sig hemmastadda. Det fanns barnteckningar på väggen, tackhälsningar från patienter och gratulationskort på bemärkelsedagar. Någon tyckte kanske att det blev för privat, för personligt. Kanske barnteckningarna inte tillförde värde i processerna.

Nu är det ett labb, där KS generella instruktioner rullas på en skärm, samma på varje labbställe, gissar jag. Och jag chansar inte alltför grovt om det uppklistrade A4-bladet sitter där på förekommen anledning.

En annan instruktion på skärmen berättar för mig att fysisk aktivitet och stress kan påverka mina värden. Huga. Jag sätter mig mitt framför oljemålningen i korridoren, andas djupt och försöker föreställa mig att jag är i en fiskestuga på Västkusten en tidig majmorgon och njuter av solvärmen genom fönsterrutan. .

Sen bryter jag mot förbudet att fotografera.