Ett återbesök hos kung Bore

Jag har hälsat på Kung Bore en sväng. I torsdags när flygtrafiken på Arlanda var ( nästan) förlamad på grund av halkan landade jag så småningom i Luleå och 26 graders kyla. -26 är omvälvande och uppfriskande. Breathtaking, bokstavligt talat. Luften står stilla, alldeles stilla. Man vet att man ska andas genom näsan för att värma upp luften, men det är svårt för näshåren fryser ihop.

Jag hade dunjacka på mig. Den gör ingen nytta i Stockholm, men i Luleå kommer den till sin rätt. Att ha den på sig är som att gå i ett moln av ljuvlighet. Den är så stor och bullig att jag inte höll på att komma in genom dörrren på buss 816 i Pingpinan.

Alla som bor i södra Sverige tror att norrbottningar gillar kyla. Det gör dom inte. Dom hatar kylan. Dom suckar och stönar och jämför morgontemperaturen i byn där dom bor. Lägst ( dvs värst) temperatur vinner.
- Att gå ut i det vädret är som en hel expedition, suckade en av mina arbetskamrater i fredags. Det är sant. Man kan inte bara snäppa över till sophuset eller till tvättstugan i tofflor och en kofta. Det krävs jacka ( dock icke dun-  av Michelintyp), täckbyxor, kängor, mössa och vantar bara för att springa till 200 meter till äldreboendet och köpa en lunchlåda. Och ett glatt humör. Jag skrev fel. Man springer inte. Man går värdigt och andas kontrollerat ( genom näsan).

Men ändå. Jag älskar vintern i Norrbotten. Jag älskar november, december, januari och februari och dess understundom brutala köld ( håll med om att ordet ”köld” förmedlar mycket mer respekt än ”kyla”). Den klara luften, stjärnhimlen, det bleka ljuset när solen går upp eller just har gått ned. Allt det blå. Allt det som renar och stramar upp.

I mars vill jag ha torr asfalt, cykelpremiär och några modiga vårblommor som sticker upp bland bruna fjolårslöv. Då tjatar norrbottningarna om vårvintern. Isen, skotern, snön och ljuset. Bah, det kan dom behålla. Det har jag haft nog av. Det är en nåd att få bo på två platser.

I torsdags när jag åkte med bussen från flygplatsen såg jag en ung flicka som var barhuvad och hade bara vrister i sina vita, tunna sneakers. Precis som jag säkert skulle haft om det varit mode på 1970-talet. Jag kröp in mot mitten av mitt mjuka dunbo och suckade förnöjt.