Stockholms befolkning kan i dagarna delas in i dem som har fallit p.g.a. halkan och dem som ännu inte fallit. Jag tillhörde fram till i torsdags den senare gruppen. Inte nu.
Det var en strålande fin vinterdag med några grader kallt, solsken och på morgonen några lätta byar av nysnö som lade sig på de delvis upptinade vägarna. En dag som gjorde för att gå i skogen. Så det gjorde vi, jag och min gamla skolkamrat.
Vi gick och vi pratade och skrattade, vi halkade till då och då ( eftersom gångvägarna i Nackareservatet förstås inte var halkbekämpade på en enda fläck), men vi hade inga problem att hålla balansen eller oss själva upprätta. Inga broddar eller stavar hade vi. Man är väl ingen tunnis.
Så när Olyckan faktiskt hände, då var jag totalt oförberedd. På den sekundsnabba känslan av hur foten inte får fäste, hur jag förgäves försöker återfå kontrollen över balansen, upplevelsen av att gå in i en tyngdlöshet som varade i en evighet men ändå motståndslöst till slut falla bakåt och - pang! - slå bakhuvudet ner i isgatan med en smäll.
Huvudvärken. Rädslan. Insikten om att inga ben var var brutna och att det var ett gott tecken att jag inte tuppat av. Den fåfänga strävan att så fort som möjligt ta sig upp på fötter igen för att inte sprida oro eller vara till besvär (hade jag varit ensam hade jag antagligen legat kvar och tyckt synd om mig själv tills naturvårdsförvaltaren började jobba efter helgerna).
Lindrig hjärnskakning.Vila i ett par dagar. Inga skärmar enligt 1177. Ingen mobil, ingen padda, dator eller tv. Hard cheese, men nyttigt för någon med beroendeproblematik. Det blev ett abonnemang på ljudböcker i stället. Herregud, så lång tid det tar att lyssna på när någon annan läser en text!
Jag kunde leva med skärmförbudet. Det värsta var Skammen. Skammen över att ha halkat. Inte för att det är något som gamla gör, utam mer för att " om jag bara...så hade...". En känsla så irrationell men ändå så kraftfull. Alla människor ramlar ( eller kommer snart att göra det), men inte jag. Högmodigt.
Jag känner igen känslan från Jonas Gardells senaste bok "Till minne av en gränslös kärlek" ( läs den om du inte gjort det). I hans frireligiösa uppfostran är sjukdom ett svaghetstecken. " I vår familj hör vi inte dåligt" deklarerar hans mamma och där finns ett vagt igenkännande. I vår familj är vi friska. "Nej, det var länge sen jag hade en sjukdag". Man tar en Magnecyl och går till jobbet. Smått medlidsamma men ärligt menade kommentarer om andra, mindre lyckligt lottade: "jag tror dom har varit mycket sjuka i den familjen". Underförstått: inte som vi.
Jag sa till mina barn för några år sen att jag sällan är sjuk. Då replikerade sonen: men då gör illa dig ganska ofta. Det är sant och jag skäms över det. Sen skäms jag för att jag skäms.
Nu har jag tagit ner broddarna från vinden. En tunnis på tunn is. Förlåt ordvitsen. Det är nog bara en kognitiv skada som följd av en lindrig hjärnskakning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar