Tungt att packa och lämna.

 

Vädret är tungt och så även jag. 

Himlen i Luleå befinner sig exakt en halv decimeter över mitt huvud och det har regnat i fyra dagar i sträck. Vi är här och packar ihop en lägenhet, ett fyra år långt farmorliv som nu går över i en annan fas, en ny fas utan fast boende med stort ekbord för många gäster, tekakor i frysen och Risifrutti i kylen. 

Det är tungt. Vädret är tungt och utan luckor i molnen. Flyttandet är tungt, men inte för att det är fel beslut att fatta, utan för alla grejor. Alla beslut. Vad ska behållas? Vad ska till återvinningen? Vad vill barnen ha? 

Jag vet att samma dilemma drabbar alla som flyttar, men hur kan man samla på sig så mycket under drygt fyra år? Det här hemmet skulle ju bara byggas med lite andrahandsgrejor, arvegods från ett särskilt boende och så några inköp till köket från Clas Olsson? 

Men nu står vi här med ett fullt utrustat kök, svärmors broderade stjärntecken, det massiva ekbordet och den fina hörnhyllan som jag köpte på Auktionsverket (bara lite skavd på ytan). Vilken låda går legomuggarna från Kina i (som anlände sex veckor efter julklappsutdelningen), Bamsespelet som förlorat tärningen och de fina äggkopparna i form av porslinshönor (all färg är avskavd men jag tar alltid morgonmedicinen i dem)? 

För att inte tala om grattiskorten, pysslet och alla barnteckningar. Grattis Farmor ÅR från (äldsta barnbarnet)  och Gubbe med poop (från yngsta barnbarnet). 

Svårast att lämna är ändå rönnen utanför balkongen. Den kan inte packas ned, den får jag ta med mig i minneskappsäcken. Den har vi använt som påskris och som julgran, pojkarna och jag. Vi har hängt påskpynt och glittergranar på grenarna och tävlat om vem som nått längst ut (jag).  Nu står den utan pynt men med röda löv. 

Vädret är tungt. Rönnen glittrar av regn. Var sak har sin tid.