Jag har gått i land nu

Jag har gått i land. Det tog tretton minuter och en språngmarsch för att hinna med Waxholmsbåten från Grinda. Men före det gick jag till sjöss. Det var lite krångligare. Mina vänner skulle hämta upp mig på Sollenkroka brygga, men när vi väl lastat på mig så gick vi på grund. Eller ”stod på” som man tydligen säger på sjön. Sjöspråket är som vilken annan lingo som helst - obegripligt för den oinvigde. Påstötningen var en överraskning för sjöfolket och trots insatser från pikar, starka gungande ben och vinschar kom vi inte loss. Det var inte en överraskning för mig. Som landkrabba kan jag förvänta mig vilka händelser på sjön som helst för vilka jag inte är rustad. 

Sjöräddningen på ingående. 

Räddningen blev Sjöräddningen som hade manskapsombyte vid bryggan. De kom som skärgårdens änglar och lyfte oss av grundet. Jag lovar att lämna bidrag till deras ideella arbete nästa gång jag ser en annons (och dom brukar vara bra!). 

Planen var att njuta av sensommarvärmen i skärgården medelst segelbåt från fredag till måndag. Det blev inte riktigt så. SMHI levererade gul varning för skyfall och kuling på lördagmorgonen, så vi ändrade inriktning. På väg mot civilisationen hann vi med både spöregn och 28-gradig värme och bleke. Men det blev ändå en natt i mellanskärgården, en pärla att spara till kulna vinterkvällar.

Det ska sägas direkt: jag är en landkrabba. Jag har visserligen seglat två gånger förut. Första gången på åttiotalet med en superseglare utanför Marstrand. Då satt jag som en sysslolös hemmafru. Andra gången med min syster och före detta svåger i Sankt Annas skärgård på nittiotalet. Då satt jag också ganska still, men fick en bom i huvudet. ”Akta när vi jippar” skrek svågern. Men jag visste inte vad jippa betydde. Så jag är mest i vägen på sjön. Tacksam för båtvännernas stora överseende med detta. 

Det som är bra med att segla i skärgården: Man får se en stjärnhimmel utan ljusföroreningar. Man får bada i havet på morgonen. Man får lära sig skota och rulla upp tampar på ett godkänt sätt. 

Det som inte är så bra med att segla i skärgården: Man har ingen kontroll över nånting. Man blir blöt när det regnar. Man får bajsa i ett hål i backen och gräva över efteråt (ändå lärorikt om vår civilisation nu är på väg att gå under). 

Så med SMHI:s varningar för ögonen blev seglatsen kortare än beräknat. Hunden behövde rastas på Grinda innan fortsatt hemfärd. Där klev jag av och hann med 15.30-båten till Strömkajen. När jag slutspurtade mot landgången applåderade folket på kajen och min axelrem till bagen gick sönder så väskan for i backen. Det gjorde inget. Jag hann. På kvällen åt jag grillad flankstek och drack vin på vår altan. Tänk, precis samma sak som jag gjorde kvällen före! Men då kändes allt mer äventyrligt. 

Fin augustikväll på skäret.