Att flytta från Luleå ( igen)

 

Nu har jag sålt en lägenhet. Igen. Nu flyttar jag från Norrbotten för femte gången i mitt liv. Mitt velande mellan Stockholm och Norrbotten är som en vattenkoppsorsakad klåda, mjäll man inte kan bli av med. Så har det varit sedan jag i sextonårsåldern rycktes upp från Hammarbyhöjden och tvångsförflyttades till Boden. Det förändrade mitt liv, det gav mig mina barn, min yrkesutveckling, mina livslånga vänner sen gymnasietiden. Det gav mig kärlek, passion och hjärtesorg. Det gav mig det stillsamma och harmoniska liv jag lever idag. 

Men oron och velandet finns där, alltid. Förra gången vi flyttade från en lägenhet i Luleå grät jag floder. Nu har jag levt farmorliv på Björkskatan i drygt fyra år, jag har hämtat på förskola och fritids, jag har bakat tekakor, byggt Lego, firat jular och påskar och födelsedagar och bröllopsdagar. 

Nu är det en ny fas i livet. Barn och barnbarn finns kvar, men vi kan umgås på nya sätt. Vi kommer att hälsa på precis som tidigare, men nu får någon annan ta över stafettpinnen och ärva julpyntet. Jag gråter inte (än). Vi bor i Stockholm och börjar efter drygt åtta år finna oss till rätta här på riktigt. Vi har våra badplatser, våra svampställen och våra körer och rockband. 

Det tar tid att bygga upp ett nätverk i Stockholm, men det går. Och våra gamla vänner och barn och barnbarn är alltid välkomna att sova i bäddsoffan i tv-rummet ( dessa eviga bäddsoffor, som man nästan knäckt ryggen i när man hälsade på hos föräldrarna. Vi har ändå köpt en ny!). 

Så nu flyttar vi från Luleå och för den som är nyfiken kan jag berätta att affären gick fort och vi är glada och nöjda. 

Men oron och velandet finns där, alltid. Håll ögonen öppna, så kanske jag en vacker dag publicerar ett nytt bloggavsnitt om att vi sålt ett radhus i Pungpinan.