Tungt att packa och lämna.

 

Vädret är tungt och så även jag. 

Himlen i Luleå befinner sig exakt en halv decimeter över mitt huvud och det har regnat i fyra dagar i sträck. Vi är här och packar ihop en lägenhet, ett fyra år långt farmorliv som nu går över i en annan fas, en ny fas utan fast boende med stort ekbord för många gäster, tekakor i frysen och Risifrutti i kylen. 

Det är tungt. Vädret är tungt och utan luckor i molnen. Flyttandet är tungt, men inte för att det är fel beslut att fatta, utan för alla grejor. Alla beslut. Vad ska behållas? Vad ska till återvinningen? Vad vill barnen ha? 

Jag vet att samma dilemma drabbar alla som flyttar, men hur kan man samla på sig så mycket under drygt fyra år? Det här hemmet skulle ju bara byggas med lite andrahandsgrejor, arvegods från ett särskilt boende och så några inköp till köket från Clas Olsson? 

Men nu står vi här med ett fullt utrustat kök, svärmors broderade stjärntecken, det massiva ekbordet och den fina hörnhyllan som jag köpte på Auktionsverket (bara lite skavd på ytan). Vilken låda går legomuggarna från Kina i (som anlände sex veckor efter julklappsutdelningen), Bamsespelet som förlorat tärningen och de fina äggkopparna i form av porslinshönor (all färg är avskavd men jag tar alltid morgonmedicinen i dem)? 

För att inte tala om grattiskorten, pysslet och alla barnteckningar. Grattis Farmor ÅR från (äldsta barnbarnet)  och Gubbe med poop (från yngsta barnbarnet). 

Svårast att lämna är ändå rönnen utanför balkongen. Den kan inte packas ned, den får jag ta med mig i minneskappsäcken. Den har vi använt som påskris och som julgran, pojkarna och jag. Vi har hängt påskpynt och glittergranar på grenarna och tävlat om vem som nått längst ut (jag).  Nu står den utan pynt men med röda löv. 

Vädret är tungt. Rönnen glittrar av regn. Var sak har sin tid. 

Hur punkigt är det med återvandring?

 

Lycka till, Uffe! Jag önska bara att det kommer att gå bra.  Källa: Omni. 

Mitt flöde fylls nu av sorgsna kommentarer till valresultatet. Jag är mer överraskad: hur kan en majoritet av detta vanligtvis kloka och sansade folk rösta på ett parti som har en enda enkel lösning på en rad komplexa problem? SD:s starke man i Dorotea, där SD gick kraftfullt framåt som ersättning för det tidigare lokala partiet har svaret: ” Jag tror det beror på att SD är kända för att satsa på vård, omsorg och skola.”

Jaså, det är dom. Inte av vad jag hörde under valrörelsen. Årets valrörelse var väl tyvärr väldigt befriad från just sakfrågor, och i stället enbart känslomässig. ”..efter regeringens misslyckande…”. Om man spottar på en sten länge nog så blir den våt. Tills slut har bilden av två misslyckade mandatperioder satt sig och fakta om urstarka statsfinanser, fler människor i arbete och elstöd till hushållen (nej, jag är inte sosse, jag är bara intresserad av fakta) försvinner som ett sjukbidrag två dagar efter utbetalningstillfället. 

Men kärnkraften och gängskjutningarna, då? Om kärnkraften kan vi ju påminna oss att fem partier var 2021 eniga om en energiöverenskommelse för att satsa på vindkraft, ta bort stödet till kärnkraften (och den extra skatten) och skjuta fram avvecklingen till 2040. 

Och 47 döda i gängskjutningar är naturligtvis ett tragiskt misslyckande för samhället. Likväl som 210 döda i trafiken, 1500 självmord eller 15 kvinnor som dödas av en partner. Tragiska livsöden bakom varje siffra. Kommer alla dessa samhällsproblem att lösas med minskad invandring (som vi redan har sedan 2016) eller ökad återvandring? Kan vi bredda tänkandet liite, snälla? 

Jag är inte orolig för Ulf Kristersson. Han verkar vara en trevlig kille man skulle kunna ta en öl med. Fredrik Reinfeldts styre innebar stora ekonomiska förbättringar för min situation och mitt hushåll. Men räcker det att jag får det bättre? Dom andra då, som inte bor i radhus och har sparat i ISK? Vilka eftergifter måste Ulf Kristersson som numera leder Sveriges blott tredje största parti göra i sin regering? 

Ludvig Köhler skriver i DN idag att ungdomar röstar starkt på M och SD p.g.a. att det upplevs som en protest mot samhället, lite punkigt sådär. Jag kan säga att punken på 90-talet stod väldigt långt från ett parti med rötterna i nazismen. 

Hur punkigt får det bli? 

Att flytta från Luleå ( igen)

 

Nu har jag sålt en lägenhet. Igen. Nu flyttar jag från Norrbotten för femte gången i mitt liv. Mitt velande mellan Stockholm och Norrbotten är som en vattenkoppsorsakad klåda, mjäll man inte kan bli av med. Så har det varit sedan jag i sextonårsåldern rycktes upp från Hammarbyhöjden och tvångsförflyttades till Boden. Det förändrade mitt liv, det gav mig mina barn, min yrkesutveckling, mina livslånga vänner sen gymnasietiden. Det gav mig kärlek, passion och hjärtesorg. Det gav mig det stillsamma och harmoniska liv jag lever idag. 

Men oron och velandet finns där, alltid. Förra gången vi flyttade från en lägenhet i Luleå grät jag floder. Nu har jag levt farmorliv på Björkskatan i drygt fyra år, jag har hämtat på förskola och fritids, jag har bakat tekakor, byggt Lego, firat jular och påskar och födelsedagar och bröllopsdagar. 

Nu är det en ny fas i livet. Barn och barnbarn finns kvar, men vi kan umgås på nya sätt. Vi kommer att hälsa på precis som tidigare, men nu får någon annan ta över stafettpinnen och ärva julpyntet. Jag gråter inte (än). Vi bor i Stockholm och börjar efter drygt åtta år finna oss till rätta här på riktigt. Vi har våra badplatser, våra svampställen och våra körer och rockband. 

Det tar tid att bygga upp ett nätverk i Stockholm, men det går. Och våra gamla vänner och barn och barnbarn är alltid välkomna att sova i bäddsoffan i tv-rummet ( dessa eviga bäddsoffor, som man nästan knäckt ryggen i när man hälsade på hos föräldrarna. Vi har ändå köpt en ny!). 

Så nu flyttar vi från Luleå och för den som är nyfiken kan jag berätta att affären gick fort och vi är glada och nöjda. 

Men oron och velandet finns där, alltid. Håll ögonen öppna, så kanske jag en vacker dag publicerar ett nytt bloggavsnitt om att vi sålt ett radhus i Pungpinan. 

Jag har gått i land nu

Jag har gått i land. Det tog tretton minuter och en språngmarsch för att hinna med Waxholmsbåten från Grinda. Men före det gick jag till sjöss. Det var lite krångligare. Mina vänner skulle hämta upp mig på Sollenkroka brygga, men när vi väl lastat på mig så gick vi på grund. Eller ”stod på” som man tydligen säger på sjön. Sjöspråket är som vilken annan lingo som helst - obegripligt för den oinvigde. Påstötningen var en överraskning för sjöfolket och trots insatser från pikar, starka gungande ben och vinschar kom vi inte loss. Det var inte en överraskning för mig. Som landkrabba kan jag förvänta mig vilka händelser på sjön som helst för vilka jag inte är rustad. 

Sjöräddningen på ingående. 

Räddningen blev Sjöräddningen som hade manskapsombyte vid bryggan. De kom som skärgårdens änglar och lyfte oss av grundet. Jag lovar att lämna bidrag till deras ideella arbete nästa gång jag ser en annons (och dom brukar vara bra!). 

Planen var att njuta av sensommarvärmen i skärgården medelst segelbåt från fredag till måndag. Det blev inte riktigt så. SMHI levererade gul varning för skyfall och kuling på lördagmorgonen, så vi ändrade inriktning. På väg mot civilisationen hann vi med både spöregn och 28-gradig värme och bleke. Men det blev ändå en natt i mellanskärgården, en pärla att spara till kulna vinterkvällar.

Det ska sägas direkt: jag är en landkrabba. Jag har visserligen seglat två gånger förut. Första gången på åttiotalet med en superseglare utanför Marstrand. Då satt jag som en sysslolös hemmafru. Andra gången med min syster och före detta svåger i Sankt Annas skärgård på nittiotalet. Då satt jag också ganska still, men fick en bom i huvudet. ”Akta när vi jippar” skrek svågern. Men jag visste inte vad jippa betydde. Så jag är mest i vägen på sjön. Tacksam för båtvännernas stora överseende med detta. 

Det som är bra med att segla i skärgården: Man får se en stjärnhimmel utan ljusföroreningar. Man får bada i havet på morgonen. Man får lära sig skota och rulla upp tampar på ett godkänt sätt. 

Det som inte är så bra med att segla i skärgården: Man har ingen kontroll över nånting. Man blir blöt när det regnar. Man får bajsa i ett hål i backen och gräva över efteråt (ändå lärorikt om vår civilisation nu är på väg att gå under). 

Så med SMHI:s varningar för ögonen blev seglatsen kortare än beräknat. Hunden behövde rastas på Grinda innan fortsatt hemfärd. Där klev jag av och hann med 15.30-båten till Strömkajen. När jag slutspurtade mot landgången applåderade folket på kajen och min axelrem till bagen gick sönder så väskan for i backen. Det gjorde inget. Jag hann. På kvällen åt jag grillad flankstek och drack vin på vår altan. Tänk, precis samma sak som jag gjorde kvällen före! Men då kändes allt mer äventyrligt. 

Fin augustikväll på skäret. 

Stockholm C- Båstad kl. 12.33

Strax före klockan 22 glider tåget in på Båstad Central. Det är 26 grader varmt ute, svetten pärlar mellan hennes bröst trots att mörkret nu är kompakt och det borde bli svalare.  Nu börjar tantsemestern, de eftertraktade dagarna med skrivarkompisen. De ska uträtta storverk, skriva poesi och självbiografiskt och ha uppläsning för varandra på kvällarna till ett glas vin. Kanske. Eller så blir det mest morgonbad, läsning och vin. Det är också semester. I 66-årsåldern har man rätt att bestämma själv hur man vill använda sin tid. Kulturtanter med shorts, sandaler och piffiga blusar. Samtal om vilka böcker de läst i sommar och vilka serier som är värda att se. 

 

Även för Maken är nog skrivardagarna efterlängtade. Hennes alltså. De är väl i stort nöjda med pensionärslivet, men visst blir det lite tradigt att umgås 24 timmar om dygnet. Har posten kommit? Ska vi ta en kopp kaffe? Vilken dag är det idag? Den sistnämnda frågan är den fullständiga gamechangern. När man börjar ställa den så vet man att det är kört. Demensutredning nästa.  Och detta trots att frågan oftast inte är tecken på begynnande förvirring, utan mer på lättja. Om du tänker efter i 30 sekunder, så minns du nog att snickaren skulle komma igår måndag och att posten kommer två dagar i veckan. Idag är en av dem, tisdag. Vi fick post nyss. 

 

Och idag var alltså även dagen då hon skulle åka på tantsemester. Hade hon varit en van tågresenär hade hon kollat trafikinformationen om eventuella störningar. Det är hon inte. Hon packar sin bag och sin skrivarryggsäck och beger sig på lätta fötter (i sandaler) mot Centralen och plattform 11. Fast var det plattform 11? En grupp människor står på kakelgolvet och stirrar upp mot trafikdisplayen. Något är inte riktigt som det ska. Tåget mot Göteborg från Stockholm saknar avgångstid såväl som plattform. En banner upplyser om ett stort elfel utanför Mölnbo med stora trafikstörningar som följd. Rör det henne? Ja. Ska hon bli upprörd? Nej, inte än. Hon kanske får bli intervjuad i Aftonbladet och klaga på den opålitliga tågtrafiken i Sverige. Det kan bli kul. 

 

Hon känner en liten oro blandas med en tilltagande spänning. Det är två byten på vägen. Hon ska nog inte behöva boka om biljetterna p.g.a förseningen, det gör väl SJ. Eller? SAS brukar göra det. I samma ögonblick känner hon durret i fickan. SJ informerar om ett stort elfel söder om Stockholm som kan påverka tågtrafiken. ”Du bör hålla dig informerad om vad detta innebär för din tågresa. Läs mer på SJ.se.” Nej, det tänkte hon inte göra. Inte än. Det blir som det blir. 

 

Plötsligt blinkar skylten till. Nu finns en plattform angiven och en ny beräknad avgångstid. Man ska inte oroa sig i onödan. Hon går upp på plattformen tillsammans med hundratals förvirrade resenärer. Jo, men se där kommer tåget inrullande. Det kanske löser sig. Resenärerna skyndar sig upp på tåget, drivna av en rädsla att det strax kommer att rulla iväg igen och de ska stå där, bortglömda och snuvade p.g.a. sin oföretagsamhet. De krockar med städpersonalen som rusar genom vagnarna på rekordtid. 

 

Hon sätter sig. Och strax kommer en (ännu) äldre dam och knökar sig in mot fönsterplatsen. Damen ger små, små signaler att hon vill småprata, men de är lätta att ignorera. Men hon håller sin efterlängtade tantsemester hårt i handen och vill inte dela sin åtråvärda ensamhet med någon. Så de sitter där. 

 

Och sitter. Tills högtalaren meddelar att detta tåg inom kort ska återvända till Göteborg. Fast  personalen har just suttit fast länge i Mölnbo p.g.a. ett elfel och måste nu ha sin lagstadgade rast. Arbetsmiljö, vad kan man säga om det? Bara att sitta still. De får i alla fall sitta på ett tåg, rätt tåg och snart ska det väl avgå? Inte så snart. Man kan undra varför de stackars städarna var tvungna att springa genom tåget som om de avverkade ett hundrameterslopp. Minuterna går. Med jämna mellanrum meddelar en pigg röst i högtalaren att ”nu har vi personal på plats, nu väntar vi bara på signal”. När signalen till slut kommer har det gått mer än enochenhalvtimme och då måste de ändå köra sakta förbi Mölnbo, där bara ett spår står öppet. Vid Mölnbo är de två timmar och en kvart försenade. Men vad är två timmar och en kvart när man är på tantsemester? 

 

Efter Mölnbo går det med en farlig fart. Hon bokar ändå om biljetten till Båstad från Göteborg för säkerhets skull. Det går smidigt med hjälp av SJ:s chat. Tiden går. Det finns många bra poddar att lyssna på när man är på tantsemester. Nånstans vid Herrljunga börjar det gå misstänkt sakta igen. ”Vi har ett långsamtgående tåg framför oss” meddelar rösten i högtalaren. Det går sakta, saktare och … plötsligt står de stilla. Alldeles stilla. Det börjar regna. Nej, inte regna. Utanför fönstret bildar vattnet horisontella regnkaskader och träden böjer sig i blåsten. Informationsrösten i högtalaren återkommer och berättar att p.g.a. översvämningar i Alingsås (där de måste byta till buss p.g.a. okänt skäl, banarbeten?) så kan inte tåget köra in på det planerade spåret för då måste resenärerna vada i vatten när de ska byta färdmedel. Alltså står de stilla för att invänta spårbytet. Tiden går. Och till slut går även tåget. Och kör in på rätt spår, där kaos råder.  

 

För samtidigt som hundratals resenärer ska av tåget, nedför trapporna och upp igen till en buss mot Göteborg, så ska hundratals andra resenärer upp på plattformen och åka mot Stockholm. De möts i trappan. Barn gråter, en hund skäller hysteriskt och alla trängs med ryggsäckar och stora resväskor.  I kulverten längre bort till vänster syns det vristdjupa vattnet som regnat in, men hon går som alla andra mot höger och upp mot gatan. Där står en man i trafikinformationsorange väst och försöker ropa ut att bussarna mot Göteborg går på andra sidan spåren. De vänder. Inte alla i en enda smidig rörelse, utan en i taget med bagage, hundar och barn. Trängseln är absolut och påminner om en flyktingström, men dessa resenärer är inte smutsiga, förtvivlade och hungriga. De är förvånansvärt samlade. I mitten av kulverten möter de de andra. De andra som varit uppe på den andra sidan spåren och där bibringats uppfattningen att bussarna går på ett annat ställe. De flesta vet inte vart de är på väg, de följer med strömmen. Nu tar hennes överlevnadsinstinkt över. Hon går framåt. När hon närmar sig översvämningen stannar hon och tar av sig sandalerna. Sen vadar hon över tillsammans med sina nyvunna flyktingvänner, ett steg i taget. Vattnet är ljummet, lite svalkande. 

 

Det är ingen flyktingkatastrof. Det är en vanlig tågmåndag i Sverige då både tågföretag och resenärer haft lite otur. Ett lätt fnitter börjar växa i hennes bröst. Ett äventyr. Uppe på gatan väntar bussarna, hon har turen att få en plats på den nästan fulla bussen. Fötterna ännu blöta. Hon utbyter ett leende med tonåringen på andra sidan gången: ”Har dina fötter torkat än?”. På bussen försöker hon boka om den sista biten av resan. Nu är det kört att hinna med det tåg hon redan bokat  om en gång. Det går inte att komma fram på SJ, vare sig i chat eller växel. Hon lyckas köpa en ny resa och avboka den ombokade. Sista bytet i Göteborg är bara en halvtimme försenat. Det får man ta när man är på tantsemester. När hon kommer fram till Båstad har hon varit på väg i tio och en halv timme. Hon känner sig groggy, nästan berusad. 

 

Tre dagar senare åker hon hem igen med sol, åska, morgonbad, vin och en hel del skrivande i bagaget. En perfekt tantsemester.  Resan hem tar sex timmar och 42 minuter, exakt enligt tidtabell. Inga elavbrott, inga översvämningar. Skönt. Hon saknar bara äventyret en smula. 

 

 

 

 

 

Att komma hem (till slut)

Det gick till slut. 

Tänk att sju blåvardagar är precis lika lång tid som en veckas semester på en grekisk paradisö. Det känns inte så.

Tänk att fyra arbetsdagar i en krisstab i Borlänge är precis lika lång tid som en påskhelg i hemmet från skärtorsdag till annandag påsk. Det känns inte så.

Nej, det kändes som att krisjobbet som jag gruvat mig så för tog mycket, mycket längre tid och var mycket intensivare. Fast det gick bra och min oro var helt i onödan. (Men säg när oro inte är helt i onödan? Finns inget så improduktivt som att oroa sig. Det skulle vara att ångra sig i så fall.)

Så på skärtorsdagen kl 16.30 var min tjänstgöring i nationella staben faktiskt slut trots att den varat så oerhört länge och varit så intensiv. Och jag behövde inte stanna över påskhelgen, så jag tog hyrbilen och körde hemåt och försöket njuta av att det svåra nu var över. Jag lyssnade på bilradions blandning av happy music och Coronanyheter.

Och det sista svåra steget på min tjänsteresa var att lämna bilen på Ringvägen 100. Jag visste var Ringvägen 100 låg, jag har varit där på en reklamfilminspelning en gång. Jag klarade av att köra dit genom ett hyfsat trafikintensivt Stockholm och körde in bilen på en öppen gård, där den enligt anvisningarna skulle lämnas.

Problemet var att det inte fanns någon infart till ett garage på gården, bara en koddisplay som var märkt med Hertz. Jag gick dit och tryckte in min kod, men inget hände. Ett par gånger. Sen föll mina ögon på en halvcirkelformad rostfri entré som visserligen var tillsluten, men där man kanske kunde köra in en bil. Om man hade rätt kod. Ringde Hertz. De hade telefonsvarare.

Så jag baxade fram bilen framför den rostfria entrén och försökte igen trycka in koden. Utan resultat. Jag stod som i en brittisk komediserie och tittade mig omkring för att se om någon såg mig stå alldeles handfallen och om det verkligen inte fanns någon infart till P-huset som jag missat för att jag var så stressad över att det var skärtorsdag och jag ville hem. Det fanns ingen infart. Ej heller någon dold kamera.

Jag bestämde mig för att sonika försöka lämna bilen där vi hämtat den, dvs på andra sidan huskomplexet (inte alls Ringvägen 100). Sagt och gjort. Jag baxade tillbaks den från det rostfria spektaklet, vände den utan att köra på något, körde ut på Ringvägen, svängde höger och - hamnade på Skanstullsbron där man inte alls kan köra ner till garaget. Men till Gullmarsplan. Alltså en sväng runt Gullmarsplan, ner till Hammarbybacken, över gamla Skansbron och till slut kunde jag svänga vänster och komma in på parkeringshuset. Skönt!

Fast tyvärr kom jag inte ut. När jag lämnat bilen tog jag hissen upp till Ringvägen 100 (!) och försökte komma ut på gatan genom huskomplexet. Allt var låst. Jag tog i ren desperation min infartsbiljett och tryckte in den i en automat för att öppna dörrarna. Fick betala 37 kr. Men dörren var låst.

Tills jag hittade en kod som stod printad längst ner på biljetten. Tryckte in koden och - Sesam! - dörren öppnades. Och en dörr till. Och över en innergård. Och en dörr till. Tills jag till slut befann mig inne i ljusgården på Ringvägen 100 där jag tidigare försökt ta mig in. Då insåg jag att den rostfria halvcirkelformade entrén faktiskt var en entré, men inte för bilar. Det var en svängdörr.

Sen hittade jag till slut en taxi och det blev faktiskt påsk.  Maken tog emot mig i hallen med ett glas skumpa och hemlagad mat. Och sen gick fyra lediga påskdagar i ett enda sving.

Varför är Stilla veckan aldrig stilla?

Men fröna som jag tappade i trappen förra veckan har kommit upp! 

Inför påsken 2015:
Jag står i skogspartiet utanför vårt radhus och skär till påskris. Min mobil ringer oavbrutet om den eventuella förtroendekrisen inom länsstyrelsen Norrbotten och huruvida landshövdingen har kört över sina tjänstemän på miljösidan för att rädda gruvbolaget Northland Resources.

Jag är interim kommunikationschef på länsstyrelsen och jag sliter hårt för att vi ska hantera krisen på ett vettigt sätt. Jag får inte ta in externt stöd och jag är oense med chefsjuristen hur vi ska se på offentlighetsprincipen. Lokala medier ringer, en ettrig journalist på Svenskan skriker i luren på våra medarbetare och jag har slutat sova på nätterna. Nu har jag åkt hem till Pungpinan för att försöka känna påskens budskap i den stilla veckan.

Inför påsken 2020: 
Jag sitter ensam på ett hotellrum på Scandic i Borlänge, jag är förresten ensam på hela hotellet förutom receptionisten som verkar intill döden trött. De har slutat med frukostbuffé p.g.a. Coronaviruset. Jag ska få en frukostpåse imorgon bitti. Det finns ingen som helst servering på hotellet, bara en kaffeautomat  och några (dyra!) chipspåsar.

Jag har kört hit ikväll för att ingå i Trafikverkets nationella kriskoordinering i fyra dagar och det som verkade som en god idé när jag tackade ja har nu utvecklats till ett skräckscenario som förstört hela min helg. Jag känner mig livrädd. Jag har ingen uppfattning om vad som förväntas av mig och jag har inte jobbat med transportfrågor på dryga två år. Och jag hatar verkligen att sova borta!

Jag får förlita mig på råden jag fått av min systerson om hur man klara svåra förhållanden:  Drick vatten, byt strumpor och se hård ut. Jag vet inte om de är lika tillämpliga i Borlänge som i Afghanistan.

Inför påsken 2021: 
Jag har slutat göra svåra saker i mitt liv. Jag går i pension om två månader. Maken har redan varit hemma sedan nyår. Vi har en Jack Russelvalp som heter Gusten. Solen skiner och snart är det påskhelg. Allt är lugnt.