Mitt liv som Esther Williams

Badväskan. Packad. Hjälpte inte 

Där jag bodde förr fanns det ibland vinterperioder när det var för kallt för att sporta ute. (Förra veckan har till exempel varit ruggigt kall i Norrbotten med flera dagars -30 till -35 graders kyla- huvva!) Jag brukade då gå och simma. 

STockholmsområdet har inte slagit några köldrekord eller snörekord (68 cm snö i New York igår!) detta år, men vi har ändå haft en dryg vecka med temperaturer ner mot -15. Det har inte känts kul att springa. 

Alltså tänker jag att jag ska simma, gärna tidigt på morgonen när alla sover. Sen åker jag hem och äter frukost - länge!. Vi har en simhall i Farsta, det är bara 10 minuter med bil hemifrån. Förra lördagen gick jag upp kl 6, tog min färdigpackade väska och åkte till Farsta simhall. När jag skulle betala p-avgiften insåg jag att något var fel. Jag hade inte plånboken med mig. Inte så mycket att göra åt det, man kan inte simma på krita. Jag åkte hem och städade i stället. 

Jag hade därefter en kvardröjande ambition att simma hela veckan som gick och jag bar därför med mig denna färdigpackade väska in till lokalen på Götgatan, till Trafikverket i Solna och vid ett tillfälle till en lunch på Regeringsgatan. Lite bökigt, men nödvändigt för att klara logistiken i STockholm. 

Det var bara det att jag kom inte längre än till att bära runt på badväskan. Onsdagen fastnade jag i ett planlöst shoppande på söder för att hitta en fodrad mössa som var lika varm som den jag fått av Audi i Hammarby Sjöstad fast utan Audimärket. Jag kom aldrig iväg till simhallen. 

På fredagen bar jag också med mig badväskan, men blev kvar i ett jätteintressant samtal med en kollega som besökte mig på Götgatan. Plötsligt var klockan fyra, det var kolsvart ute och Maken messade från Skrapan att han var på väg hem. Jag kände hur januaritröttheten tog över mitt liv och åkte  hem och ägnade mig åt fredagkvällen i stället. 

Men lördag morgon - vad skulle kunna hindra mig då? Väskan packad, klockradion gick igång och jag var uppe strax efter sju. Åt lite frukost, tog bilen till Farsta simhall, betalade p-avgiften och var mäkta nöjd med att jag var den enda som var uppe så tidigt och att det var tomt på parkeringen. Väldigt tomt, faktiskt. Väl inne i entrén visade det sig att simhallen inte hade öppnat än. Det skulle dörja ytterligare en halvtimme. Inte en kotte där och plåtjalusin för receptionen neddragen. Så länge hade jag ingen lust att vänta. 

Jag åkte hem. Vi gick ut och gick en timme i Nackareservatet. Det var skönt. Men förstår ni vilken simmare det kunnat bli av mig om inte alla dessa hinder funnits?