Jag har lärt känna en människa

En ettåring leker inte med trälastbilen. Han tar loss träklumpen som ska föreställa cementblandare, försöker få in den i munnen och – när det inte går – kastar den åt sidan så att den rullar in under skåpet. En ettåring hinner jättesnabbt ta tag i nederkanten på tavlan ovanför soffan och rycka till så att spiken lossnar från väggen och tavlan ramlar ner i soffan. En ettåring äter inte riktigt som sin storebror. Han stoppar matskeden i håret, i näsan, i pannan och i farmors mat, han försöker plocka upp risgrynsgröten med fingrarna och få merparten av den i munnen och när han är klar föser han resolut sin tallrik åt sidan. Ibland räcker bordet till, ibland inte. När han åkt hem tömmer vi hans matstol från balkongen så att skatorna får något att äta. 

En ettåring är snorig. Han har snor i näsan och runt munnen och därför får alla som pussar honom också snor i ansiktet. Bra för immunförsvaret. På lång sikt.  

En ettåring är lättsam att umgås med för han är inte långsint. Han får inte rycka loss högtalarskydden, han vet att han inte får rycka loss högtalarskydden och därför tittar han på farmor varje gång han är på väg mot högtalarna. Han väntar på ett nej. Han får ett nej. Ibland blir han till och med bortplockad från högtalarna. Hans minne är kort, men han är inte lättkränkt. Efter några minuter är han på väg till samma högtalare igen. 

Så skapas en människa. Samma sak om igen, om igen, fast hela tiden lite, lite bättre. Lite bättre motorik, lite snabbare, lite mer människa. 

Den här lilla  människan har jag inte riktigt upptäckt förrän nu när han just fyllt ett år. Det tar tid att lära känna en ettåring, att studera hans rörelser, hans ljud och hans humör. Det räcker inte med en eftermiddag eller en lördag. Det krävs några dagar och det fick vi det här nyåret. 

Nu kan vi prata med varandra, ettåringen och jag. Kommunikation kan vara mycket, inte bara ord. Det är läten, tonlägen och volym. Vi hummar och brummar och vi sjunger någon slags sång tillsammans.  Jag hör vilket humör han är på och ibland vad han vill. Det är en nåd att få vara en del av detta. 

Nu har dom åkt hem. Igen. Det blev så tomt och tyst. Skönt förstås, i all fall de första fyra timmarna. Nu går vi där igen och ropar mellan rummen, Maken och jag. 

Man kan säga att  ettåringar gör sig bäst på nära håll. Nu är han 100 mil bort. Vår kommunikation håller inte riktigt för telefonsamtal. Men nuförtiden kan jag prata med storebror i telefon. Han ringde nyss. ”Hej Marianne” ropar han glatt när jag svarar med mitt namn. Vi pratar lite om dagis och om  att han lekt med Alvar. Nåden att få vara med på ett hörn.