onsdag 6 januari 2016

Jag hittar inte miken

Pressmötet gick bra


Jag hittar inte miken. Sen hittar jag inte körschemat. Sen hittar jag körschemat,men det är alldeles uppblött av regn. Det spöregnar utanför det scenbygge av trä i flera etage (varför flera etage?) där festivalen ska hållas. Jag ska tydligen vara moderator. Varför gick jag med på att ta ett uppdrag som jag inte kan ett enda dyft om? Jag frågar de två unga, söta flickorna som ska sjunga vad dom heter och  sekunden därefter har jag glömt bort det. Jag hittar ingen penna att notera viktiga saker med. 

Jag vaknar svettig insnodd i mitt täcke och flämtar efter luft. Jag har drömt att jag lovat vara moderator på en festival i Boden, där det spöregnar och all publik går hem. Eftersom jag inte klarar mitt uppdrag blir jag hånad av ett gäng bodensare som tycker att jag inte borde ha anlitats alls, jag som numera har svikit staden och bor i Stockholm. 

. Den faktiska verkligheten är inte lika hotande. Jag sover lite oroligt för att jag ska upp tidigt (05.30, men ok, jag har faktiskt nästan julledigt!) och köra nya bilen överEssingeleden  till Trafik Stockholm där vi ska hålla ett pressmöte om första dagen med trängselskatt. Jag ska dessutom ha med mig 8 wienerbröd från Hemköp i Skarpnäck. 

Inget av detta borde föranleda särskild oro. Jag har gjort värre uppdrag förr, uppdrag som hållit mig vaken hela nätter av rampfeber. (Det finns ett skäl till att jag inte åtar mig moderatorsuppdrag längre.)
jag hade ingen talroll på pressmötet, mitt jobb var bara att se till att allt flöt på enligt plan. 

Men det är många bottnar i drömmen.  Den livslånga rädslan för att misslyckas, känslan av att ha svikit en bygd för en annan och kanske också oron för att denna honungsljumma ledighet tar slut om några dagar och då är det dags att börja oroa sig igen. 

Nuförtiden misslyckas jag sällan i jobbet. Oväntade händelser dyker upp och jag löser dem tillsammans med andra. Det är sällan farligt eller irreparabelt. Men rädslan sitter kvar. För att fröken ska sätta upp min fula teckning på väggen, för att få klasstryk när klassfesten gick åt pipan, för att hålla inledningsanförandet vid en fullsatt temdag på Socialhögskolan i Umeå. (Den gången tog jag en liten whiskey på toaletten innan, det skulle jag aldrig våga idag!)

Så pressmötet gick bra, att hitta på Kungsholmen med nya bilen också. Och alla wienerbröd gick åt. Nu är livet sådär härligt kravlöst igen. Jag lägger pussel och läser om Kerstin Ekmans "Gör mig levande igen" . Den är skrämmande högaktuell vintern 2016. Det är en kall vinterdag i Stockholm med gnistrande snö. Jag ska strax gå ut och hugga lite späntved så vi kan elda i kaminen hela dagen. Än är det många dagar kvar till måndag och 2016 är ett år fyllt av möjligheter. 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar