Jag tillbringade en lördagkväll i världen

Se den!

Maken åkte bort och jag blev sittandes framför den extremt välgjorda programserien Fosterland av den extremt begåvade Fredrik Önnevall på SvtPlay. Jag hade kunnat göra annat, men jag såg alla tre avsnitten i sträck samtidigt som jag tokeldade i kaminen. 

Önnevall har på ett skickligt sätt vävt ihop vardagen i världens största flyktingläger i Kenya med dagliga terrorhot med en kylig försommar i Simrishamn, där inte galan för Barncancerfonden går så bra som förra året. 

Persongalleriet utgörs av en kvotflykting med förkrympta ben, 12-årige Majid som först på asylboendet i Simrishamn börjar känna sig trygg, Gulli som lämnat bort sin handikappade adopterade dotter på ett boende och röstar på Sverigedemokraterna och en ung, syrisk läkare som inte får jobba i Sverige och  som i stället ägnar sig åt nagelvård. Plus en hel del andra. 

Här finns inte svart eller vitt, inga pekpinnar. Man får tänka själv och det gör man. Och känner. Hjärtat blöder för Majid som lever upp när han får en plats i fotbollslaget och hisnar när familjen nästan är tvungen att flytta från Simrishamn för att boendet stängs, men i sista stund lyckas få tag på en skruttig lägenhet. 

Gulli går från att vara en okunnig sverigedemokrat till att plötsligt börja umgås med ett yngre par från Mellanöstern som köpt en moppmaskin av henne. Man gläds och fröjdas tills det plötsligt i tredje avsnittet visar sig att Gulli inte alls vill umgås längre. Hon känner sig utnyttjad och vill minsann inte skjutsa runt längre på beställning. "Jag är ju en sån människa som vill hjälpa andra" säger Gulli och själv tänker man "jo, tjenare" och minns dottern på boendet och de unga invandrarna. Men sen kommer man på att det kanske inte är så kul att vara Gulli och bara vilja bli älskad men inte riktigt lyckas. Hon verkar skriande ensam och hon gör sig hela tiden viktig för andra för att glömma det. I slutet på sista avsnittet har hon hittat en ny invandrare att hjälpa. Sorgligt och tomt känns det. 

Majid bär oändlig sorg inom sig och när Fredrik Önnevall frågar ut honom om kriget i Syrien och flykten hit, så brister det för pojken och man riktigt känner hur smutsig Fredrik känner sig när han ber om förlåtelse för att han petat och rivit i någon som just uppnått en bräcklig sinnesro. 

Asylboendet stängs för att innehavarna missat en formalitet i ansökan om förlängd verksamhet. Och föreståndaren, Lulu, finns verkligen såna på riktigt? Är hon ond eller god? Hon är som furie som råder över allt och bestämmer över alla med det krulliga håret som en sky runt huvudet. När det har blivit höst och föyktingarna väller in över gränsen får asylboendet öppna igen. Då har Lulu dragit vidare rill nästa boende. Hennes ersättare Gullvi står beredd för att ta emot 43 flyktingar, sen blir det 72 och sen kommer det ett par bussar till. "Där tappade vi nog kontrollen", säger Gullvi på bred skånska, men tillägger efter att ha tagit ett djupt andetag "men vi klarar det här, det gör vi". Och jag tror henne. 

Parallellt med dessa vardagshistorier från Skåne gör vi neddykningar i flyktinglägret i Kenya, där 1900 kvotflyktingar  (per år!) ska förberedas för sin flytt till Sverige. Tjänstemännen från Migrationsverket är glada och informativa, men allt känns som en skolrevy när de lindar in flyktingarna i mössa och haldsduk för att visa "it's so cold in Sweden". Handikappade Muhammed som i åratal krupit runt med flip-flops  på händer och knän är en av de utvalda. Han är glad och förundrad över den vändning hans liv tagit och så småningom får vi se honom flytta in i en lägenhet i Uppsala. Den är helt tom. Mohammed får lära sig hur spisen fungerar och att det kommer vatten ur kranen, men hela tiden tänker jag: hur ensam ska du inte bli i Uppsala i din ekande lägenhet. 

Och emellanåt får vi höra Fredrik Önnevalls reflektioner framför en videokamera. De är lågmälda och resonerande. Han ger oss inga lösningar. 

Jag går och lägger mig och känner mig uppfylld av något stort. Världen, kanske? Tack.