Min inre norrbottning gråter

Fina grabbar. Och dansanta. 

Jag var i Norrbotten i helgen. Det vräkte ner snö hela lördagen och när vi vaknade på söndagmorgonen var utsikten som klippt ur en turistbroschyr. Vita, mjuka kullar av orörd snö  och rödbröstade domherrar. Hur kunde jag lämna detta vackra landskap och flytta söderut? 

På måndagmorgon var vintern återigen som jag minns den från våra sista år i Norrbotten. Regn, isgator och grusade gångvägar. Återvände till Stockholm. + 5 och regn. 

Jag älskar Stockholm och jag älskar vårt hus i Pungpinan, men hela tiden finns min bild av ”det riktiga livet” i Norrbotten med snö, kyla, vita jular och rejälare människor med självdistans och humor. Självdistansen i Stockholm är inte så att man ställer sig i givakt inför den. 

Denna kluvenhet finns inom mig hela tiden, men blir värre vissa tider på året. Jag trodde vintern var värst. Men jag när ser ”Bastubaletten” på SvT och insuper det sneda ljuset över skogen en sensommarkväll, den stilla framflytande älven och skyn av ljusgröna björkblad (dom måste ha filmat vid olika tillfällen på sommaren?) så är jag förlorad. Jag är så mycket mer norrbottning än jag trodde! 

Jag måste verkligen koncentrera mig för att se myggen i varje scen för att påminna mig om att livet i Norrbotten kan vara något annat än roddturer över stilla vatten, fiolspel på en brygga och frustande samtal i en bastu vid älvkanten. Att det kan vara något annat än ”bara bulla” för att uttrycka mig norrbottniskt. Har Visit Norrbotten sponsrat? Det borde dom. 

De fem herrarna i bastun som tillsammans med koreografen Justine Kirk skapar en balett formad efter deras liv och personligheter har tagit mig med storm. Allt är så välbekant, men ändå så långt borta. En av dem var i ett tidigare liv en kortvarig flirt, en annan har jag träffat under två intensiva dagar när vi utbildade i kommunal krishantering (och lyssnat till hans oändliga och sanslöst roliga historier) och en tredje har jag aldrig träffat, men har gått entreprenörskurs med hans hustru (som också skymtar i en scen).  De är roliga, de är seriösa, de är uppriktiga, de är osäkra och de delar generöst med sig av tankar och känslor. De är modiga i en region som alltid föraktat dem är som ”knapsu”, en naturlig följd av det överlevnadstvång som alltid präglat Tornedalen enligt Bengt Niska i det senaste avsnittet. 

Och framför allt är det vackert. Min inre norrbottning gråter av hemlängtan. Ett avsnitt kvar. Måtte det bli vår i Mälardalen snart så jag får sluta längta norrut.