Time to say goodbye

Det finns en punkt i varje flytt som är absolut värst. Det är inte när man ska bestämma vad man ska slänga och vad man ska spara ( det pågår kontinuerligt och det blir inte lättare om man ska bo på två ställen i framtiden), det är inte heller att man bara håller på och håller på och kör och kör och helt utmattad kapsejsar i en fåtölj framför en brittisk krimserie tidig kväll. 

Den värsta punkten i varje flytt är när man inte riktigt bor någonstanslängre. Man har kört iväg så mycket så att ens hem har tappat konturerna, men inte så mycket att man har ett hem på ett nytt ställe. Och då svajar identiteten. Jag är en person i vårt fina radhus, jag blir en ny person i en storstadslägenhet i Bagis och en tredje i ett hus i Luleå, som ska renoveras i minsta detalj. Man kan säga att jag känt mig som tre personer, vilket är särskilt jobbigt för mig som är så hemmaberoende. Var är hemma? Kommer jag att hitta till kylskåpet eller gå in i en vägg när jag går upp på natten?

Och sen reser man sig upp och går, som vi brukar säga, och tar fram nya flyttlådor och plötsligt har man passerat The angle of Recovery och sen går man bara framåt mot ett nytt liv. Och mot nya identiteter. För ganska exakt tio år sedan flyttade vi in i vårt hus som kändes som ett drömhus. Sommaren 2014 var extremt varm. Vi cyklade och cyklade, helst förbi Sekretetarbacken för att LÄNGTA till tillträdet. När vi var här på visning stod vi på balkongen och tittade ut över hustaken i Pungpinan. Vi sa till varandra "här ska vi bo!". Nu står jag på balkongen och tittar ut över dahlior och luktärter i min älskade pytteträdgård och säger "här har jag bott". 

 Och här har vi älskat att bo. Här har vi kommit hem och tänt ljus fredagkväll efter veckans jobb, vi har byggt om och tapetserat med koifiskar, vi har tagit vår del i föreningens styrelsekneg, barnbarnen har lärt sig gå och springa i trappan, vi har tänt ljus i Skogskyrkogårdens allhelgonamörker och vi har eldat i kaminen frusna vinterkvällar. Vi har gjort korv och vi har badat vid Tyresö slott. Tack Pungis för dessa år! 

Trädgården bestod av mest staket, statyer och tujor när vi flyttade in. Det passade inte oss. Vi har rivit bort det mesta och ersatt med våra favoriter, häggmispel, pioner, dahlior, pallkragar, rosor, syrenbuddlejor och en ungersk syren. Allt har inte klarat sig. Något som blivit kvar på ren tjurighet är en hortensia på norrsidan. Den blommade när vi flyttade in. Den har inte blommat sen dess, men jag har varit envis ( eller lat). I år blommar hortensian. 

Det har hänt så mycket under tio år. Det var lätt att flytta in, nu sörjer jag. Vi flyttar för att komma närmare barn och barnbarn och det är ett rätt och riktigt beslut, men jag sörjer. Grannar, området, utsikten, det liv vi har byggt upp här. Vi behåller ett ben i södra förorterna, så varför sörjer du, säger vännerna. Ja, säg det. För att varje förändring innebär att man vinner något, men också att man förlorar något. Till exempel den här bloggen, som handlade om vårt radhusliv. Framöver kan jag välja mellan två identiteter och det är en glädje och en utmaning. Men hortensian blommar. Det måste betyda något. 

Hej då!