torsdag 9 juni 2016

Fortsätt alltid springa (en återblick på mitt liv som löpare)

Snyggt sytt. Nästan osynligt ärr idag. 

För nägra dagar sedan hade jag en FB- konversation med en gammal kompis om resultat på appen Runkeeper, huruvida det har någon betydelse vilka minuttider man har eller om det viktigaste är att man alltid fortsätter springa. 

Vi enades om att tiderna inte spelar nån roll, men nu har jag tänkt till och måste bekänna att jag alltid tävlar. Med mig själv. Ska jag tävla med andra drabbas jag av passivitet och handlingsförlamning och vill helst bara ge upp direkt.
 
Men det viktigaste är ändå att alltid fortsätta springa. Jag var befriad från gymnastik från klass åtta p.g.a. en ryggskada och det var först när jag kom till Umeå som överviktig och rökande 19-åring, som jag bestämde mig för att även jag kunde bli en som motionerar. Och det har jag gjort sen dess. Intensivt, mer sällan, fort, långsamt, som besatt. Men jag har aldrig slutat helt. 

För några år sedan drömde jag om att träna mig till kilometertider på under 6 min. Nu harvar jag runt i skogarna i Nackareservatet två gånger i veckan och blir varken snabbare eller mer uthållig. DEt skulle aldrig falla mig in att springa marathon. Men det är viktigt för mig att identifiera mig som "löpare". Jag är en löpare. Jag vill vara en löpare. Jag gillar att springa, att känna mig som ett lokomotiv på skogsstigarna. Jag gillar att köpa nya löparskor varje vår. 

För ganska precis ett år sen, den 7 juni, snubblade jag i skogen på en tidig morgonrunda. Det gjorde fruktansvärt ont, men hur stor skadan var syntes inte förrän jag tog av de långa löpartajtsen. Kött och ben och brosk. Det blev 6 stygn på Huddinge sjukhus och två veckor på kryckor. Du hade tur, sa doktorn. "Hade det tagit en halv centimeter längre ner hade du fått vara gipsad hela sommaren."

Jag brukar skryta med att jag aldrig är sjuk. Då kontrar mina barn med "men du gör illa dig himla ofta". Det har de rätt i. För mycket som pågår samtidigt, för lite fokus. En gång försökte jag ta av mig en collegetröja samtidigt som jag sprang på ett löpband med följden att jag följde med löpbandet bakåt och landade in i väggen. 

Fortsätt alltid springa. Jag gör det, om än jag slarvat den här våren. Det är aldrig för sent att börja om att lufsa på skogsstigarna. Jag springer på samma stigar som i juni förra året. Över stock och över sten. 

Har jag då inte lärt mig något av den smärtsamma (men tursamma) vurpan? Jo, tre saker: 
- att alltid ha glasögon på när jag springer
- att alltid stanna och knyta snösnörena om de skulle råka gå upp under löpturen
- att alltid ha långa löparbyxor, hur varmt det än är. 

Och att aldrig sluta springa. Utom kanske just när jag går på kryckor.