onsdag 20 april 2016

Sig själv och andra (49/100)

Text och bild: Ami Bjurwill

Idag  avslutade jag en sex månader lång coachingkontakt. Jag har för vana att ge mina klienter en häslning i form av ett vykort när vi skils åt. Ett individuellt kort, utvalt för att passa just den personen och med en lycka till-hälsning. 

Den här gången var det svårt att hitta rätt kort. Det var en speciell kontakt och en speciell människa, om man nu kan säga att någon är speciellare än andra. Hen slog an något hos mig.  Till slut hittade jag rätt, tyckte jag. 

Det vara bara det att när jag tittade på kortet igen så såg jag att jag köpt det till mig själv. Budskapet gick rakt in i mig. Jag behöll det och gav bort ett annat kort. Självinsikt kommer inte alltid i den form man väntar sig. Eller som ett kort på posten. 

måndag 18 april 2016

Vi tycker så förbannat (48/100)

Att inte tycka något är värre än att äta middag med grå vargar


Gårdagens nyhet på allas läppar var att bostadsminster Mehmet Kaplan avgick. Det var inte en dag för tidigt. Det var för tidigt. Han borde inte ha varit på den där middagen. Han jade all rätt att umgås med dem han vill. Löfven gjorde rätt. Löfven borde ha agerat tidigare. 

Vi förväntas hela tiden förhålla oss till allt som händer och ha en åsikt färdigfomurlerad, redo att plockas fram i fikarummet. Att inte veta vad man tycker är som att begå en förseelse, ja faktiskt värre än att äta middag med de grå vargarna och deras företrädare. Vi förväntas värdera. 

Igår kväll på väg hem från yogan var jag med om en tankeväckande händelse. I min tunnelbanevagn satt ett lindrigt nyktert sällskap. En ung man, en ung kvinna, hennes mamma och en stor så kallad kamphund. Jag vet inte om de var nyktra, bakfulla eller tillnyktrande, men doften av gammal fylla var påtaglig och de var högljudda. Ömsom kärlek, ömsom bråk. Endast kamphunden var lugn och städad. Lite längre bort i vagnen satt ett gäng unga invandrarkillar. 

I Kärrtorp klev de förfriskade av samtidigt med mig. Jag gick före dem, så jag såg inte vad som hände, men plötsligt hördes ett hotfullt morrande från hunden stegras till ett agressivt och skräckinjagande skall. Alla på perrongen vände sig mot ljudet. 

Den unge mannen kommenderade hunden att sluta och tvingade ner honom att ligga på sidan på perrongen. Inget våld, inget plågeri, bara en väldigt fast hand med en mycket stor och potentiellt falig hund. Långt ifrån de pratsjuka uppmaningar damer i min ålder brukar ge sina skyddslingar i flexikoppel. 

Vad hade hänt? Jag såg inte, jag förstod inte orsakssammanhangen, men jag kände hur mitt huvud direkt började spela pingpong med alternativen: skyldig/oskyldig, rätt/fel, förövare/drabbad. Hade pojkarna gjort något mot den lugna hunden? Var hunden tränad att skrämma invandrare? Hur kan man vara full med sin dotter? Gjorde inte den unge mannen hunden illa? 

Rätt, fel, skuld, oskuld. Att skaffa sig en bild. Att värdera det vi upplever i stället för att iaktta och härbärgera. Det är inlärt och kommer sekundsnabbt. Det gör mig trött och jag önskar mig en mer buddhistisk attityd. This too will pass. 

Error 404 (47/100)

Jag hade skrivit en blogg ikväll. En riktigt bra blogg som handlade om varför vi känner oss tvungna att tycka något om allt hela tiden. Efter att  hela dagen ha känt att jag inte hade en enda idé kände jag mig nöjd när jag fixat till de sista formuleringarna och hittat en bild. 

Tyvärr raderade jag den för jag hade inte sparat på rätt sätt. Fan, säger jag. Eller: imorgon tar vi nya tag. 

söndag 17 april 2016

En sen vår är också en vår (46/100)


Nu är penséerna i jorden, sist av alla på gatan. Men en sen vår är också en vår. 

lördag 16 april 2016

Om K6:ans betydelse i livet (45/100)

Många papper blir det. 

Den 2 maj ska den vara inne. Självdeklarationen, detta år med uppgifter från 2015 års fastighetsförsäljning. Jag borde vara van. 2013 sålde vi ett hus, 2014 en lägenhet och 2015 en annan lägenhet. Rena fastighetsmagnaten.  Men jag känner samma ångest varje gång. Blir det rätt? Har jag rätt underlag? Kommer jag  skriva fel i blanketten? 

Hittills har vi aldrig fått några anmärkningar på våra deklarationer. Allt har gått igenom och vi har betalat den kvarskatt som staten kräver. Det är rätt och bra. 

Lite krångligt denna gång. Tre ägare till bostadsrätten.  Vinsten ska delas upp på tre personer; 45+45+10. Få avdrag. Jag fyller i tre stycken K6-blanketter, en för varje delägare. Skatteverket har tydliga instruktioner: för över summan till deklarationsblanketten. Svårt att göra fel. 

Men ändå. Jag blir stressad och nedstämd. Det här är den sista formella länken till vårt liv i Norrbotten. Försäljningsdatum: 2015-06-04. Då kapade vi länken.  För varje avdrag jag fyller i minns jag tapeterna i hallen, när jag och Dottern rollade väggen i köket, julinätterna 2014 när hon var ute på ävemtyr och jag höll tummarna för att allt skulle gå bra. Alla minnen, alla förväntningar. 

Nu är det över. Nu är det bara minnen kvar av vårt liv i Luleå. Jag känner mig nostalgisk, sentimental och lättad. I år byter vi boende via Blocket två veckor i juli. Det är inte samma sak. Men ändå. Kanske huvudsaken är att man fyller i K6:an rätt. Jag vet verkligen inte. 

fredag 15 april 2016

Rätt samtalsämnen på AW (44/100)

Folkligt, festligt, fullsatt. 


Ikväll har jag varit på pubkväll på den statliga myndigheten. Det är sånt man kan sakna när man harvar på som konsult och njuter av sin fantastiska lokal på Götgatan. Man har inte riktiga arbetskamrater och ingen ordnar event på fredag eftermiddag. 

Det var ett trevligt event. God öl till bra pris och goda smørrebrød. Eftersom det är en statlig myndighet var dom noga med regelverket också: jag försökte köpa en Brooklyn Lager kvart i fyra,  men tillståndet började inte gälla förrän klockan fyra. Fattas bara annat. 

Men det man måste tänka på när man är i sällskap av fredagsglada statligt anställda, är att inte tjata så mycket om företagande. Det förstår dom inte och det är inte ett dugg konstigt. 
Jag stod och pratade vid ett bord med en kvinna och hon frågade om min jobb, varvid jag svarade att jag var anställd och lite urskuldande lade till: "Det gick inte lösa det på något annat sätt." Då replikerade en annan kvinna vid bordet: "Du låter inte så nöjd över att arbeta här."

Klantigt av mig. Jag försökte förklara något om det är ett livsval jag gjort och att jag därför inte är nöjd när jag inte "lyckas" få ett uppdrag som ett konsultuppdrag utan som en anställning. Men det förklarade ju inte ett dugg för henne. Jag tror att jag även sa att det inte är en värdering från min sida. Men det är det ju. 

Det är kul att ha ett jobb. Jag måste bara lära mig att välja mina ord bättre. Igen. 

torsdag 14 april 2016

Sånt som håller på så himla länge (43/100)


Jo, så är det med vanliga jobb. 

Kommer också att tänka på ett gammalt citat från Blandaren: 
"Det är synd att man aldrig har roligt i evighet, utan rätt var det är så slutar det. Jag tror jag ser mer optimistiskt på det om jag säger såhär: 
Det är synd att man aldrig har roligt i evighet men rätt var det är så börjar det."

onsdag 13 april 2016

Vårcyklandets tid är inne (42/100)

Mitt gäng väntar på grönt. 

Nu är det vår och jag kan åter sälla mig till skaran av frustande, hjuburna motionärer som står i startfållan vid trafikljuset vid Medborgarplatsen, medan underklassens fotgängare har fått grönt ljus och går över gatan från T-baneuppgången vid Björns Trädgård. 

Fordom tillhörde även jag denna klass av förlorare som längtansfullt tittade på cyklisterna som svishade förbi. Då jobbade jag i Botkyrka och gick från Medborgarplatsens T-banan över den överjordiskt blåskalla Medborgarplatsen till Södra Station. 

Nu är jag fri igen (i alla fall på onsdagar och torsdagar) och jag kan grensla min blåvita cykel som stått i viloläge hela vintern och cykla mina 6,5 kilometer från Pungpinan till Slussen. Det känns som att alla cyklar (utom de som väntar på grönt ljus vid Medis). 

Det är ett farligt liv. MEMILs (Medelålders män i lycra) kommer ständigt farande från ingenstans utan att jag sett dem och jag har förstått att det är nödvändigt att bära cykelhjälm (även om frisyren förintas). Min dotter publicerade igår ett klipp från Nyhetsmorgon på FB (http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/cykelpolisen-fredrik-hellgren-alla-cyklister-borde-g%C3%A5-kurs-i-cykelvett-3341792) om den farliga cyklingen i Stockholm och man fick lära sig av en cykelpolis vad lagöverträdelser kostar (cykla mot rött 500 kr). Det roligaste med klippet var dock att inslaget var filmat strax nedanför min lokal på Götgatan. Där går det undan och man får hålla i hatten. 

Men det är inte bara MEMiLs. Det är kvinnor, gamla, unga, med och utan barnsadlar och med och utan växelcyklar. Alla (nästan) cyklar de ifrån mig. Det gör inget. Den glädje jag känner när jag får cykla över Johanneshovsbron i morgonsonsolen och se Hammarby kanal och Sofia kyrka, den fyller hela hjärtat och jag saknar ord för den. 

Det tar nästan lika lång tid att låsa cykeln med dubbla lås som det tar att cykla in till stan. Cykelbågarna utanför vår port är belamrade med sönderplockade cykelvrak i olika stadier av förfall och en och annan parkerad cykel av nyare slag. En löpare som jag passerade vid Åsögatan springer om mig. Jag ger upp låsningsförsöken och bär cykeln upp en trappa till innergården i vår fastighet. Då gäller det att minnas glädjen på Johanneshovsbron. Varje jävla steg. 




tisdag 12 april 2016

Jag närmar mig Island (41/100)

Isländska sopraner. 

"Island, vi elsker dig, i alla vare dagar". Så sjunger jag. Och "Fyr var oft i kottikatt, krakkarn leku samman". Jag har ingen aning om vad jag sjunger, men kul är det. Och svårt. 

Sedan några veckor tillbaka har jag gått med i en isländsk kör inom Skarpnäcks församling, så nu är tisdagkvällarna uppbokade framöver. Och vissa söndagar, för körsång är som idrott. Man måste spela emellanåt och inte bara träna. 

Jag har länge sagt att jag inte har någon hobby. Jag bara ser på tv-serier, läser böcker och dricker vin i soffhörnan. Nu har det blivit ändring på det. Nu har jag bara en vardagkväll ledig. Så om ni vill göra något på onsdagar, till exempel starta en släktforskningskurs eller en matlagningscirkel så är jag tillgänglig. Det vore nog bra för då dricker jag mindre vin och ser färre tv-serier. Två beroenden i en smäll. 

Kanske körsång kan bli ett beroende? Det är bra för hälsan att sjunga i kör, säger dom. Man stimulerar nya delar av hjärnan och får andas ut all gammal luft. Och så står man upp mycket, det är bra. Jag tycker inte alltid det är roligt, men det finns något utmanande i att slåss med en knölig stämma, som plötsligt bara sitter där som om man aldrig sjungit något annat. 

En bonus i sammanhanget är de isländska kvinnorna som kommer från hela Stockholm för att sjunga i kören och träffa landsmän. De är långa, magra och resliga och liksom frammejslade ur is och lava. 

Den isländska kören krävde ingen provsjungning, så jag nappade på erbjudandet. Körer behöver alltid altar, det är en svårare stämma än sopranstämman, som sjunger melodin. (Men allra mest behöver dom alltid tenorer och basar, men det kunde jag inte volontera för.) Att dom inte krävde uppsjungning eller körvana tydde på att det inte var en alltför avancerad kör. 

Pyttsan! Vi sjunger kompiicerad harmonik och texter på latin från 1300-talet och vår körledare är oerhört duktig och oerhört krävande. Ikväll berömde hon oss flera gånger, liksom med ett fövånat tonfall. 

Men allra mest komplicerat är förstås de isländska texterna, Jag har ingen aning vad jag sjunger om. Mycket utmanande. Och därför så kul. 

måndag 11 april 2016

Tillbaka på brottsplatsen igen (40/100)

Götgatan en måndag eftermiddag i april. Min gata. 

Jag blev med jobb förra veckan. Jag är normalt företagare och försörjer mig genom att sälja tjänster och skicka fakturor till mina kunder. Men nu kunde jag inte hålla emot längre, utan accepterade att ta ett tillfälligt vikariat på 60% på några månader hos en statlig myndighet, som jag tidigare gjort en hel del uppdrag åt. 

Att vara anställd är som att bada i badkar. Det kan vara jättehett eller kännas iskallt, men i de flesta fall tycker jag att det är ganska ljummet. Man får sin lön oavsett om man jobbar hårt eller inte. Man får ersättning även om man är sjuk ( från dag 2). Det är trevligt att jobba tillsammans med andra människor, det är kul att äta lunch ihop och på fredag är det pubkväll. Jag gillar min arbetsplats. Kanske gör jag lite nytta för världen också. Jag har övervägt möjligheten att ge upp detta eländiga företagande, där man får vänta på svar på anbud och aldrig kan sluta sälja och i stället ta en anställning. 

De senaste veckorna har handlat ganska mycket om turerna kring mitt nya jobb och det har inneburit att jag inte varit i min vanliga lokal på Götgatan på ett par veckor. Jag har inte saknat det särskilt mycket om sanningen ska fram. Det har varit skönt att jobba hemifrån och gå ut i trädgården och slå en lov och kolla på knopparna. 

Men idag avvek jag från den statliga myndigheten för jag hade ett affärsmöte inplanerat på söder. Efter mötet skulle jag på yoga, men det var en knapp timmes paus däremellan. Jag gick upp på kontoret. Man måste ju bevaka sitt revir. 

Det var välbefolkat i vårt kontorsrum, så jag tog min dator och satte mig på en stol i vårt butiksfönster och tittade ut över folkvimlet. Oj, vad jag tittade. Och sen kom en kollega som varit bortrest i flera veckor och vi pratade om hans semester och vad jag gjort sen sist. 

Och då kom jag ihåg hur det är: Att jag älskar att känna mig fri. Jag kände mig så fri i min älskade lokal med utsikt över Götgatan och jag förstod att det är just den där kvaliteten, den känsla av oberoende som är så svårfångad, som gör att jag älskar att vara företagare. Känslan är nästan omöjlig att beskriva för den som har en anställning med bra lön och som tycker att det verkar vara urkorkat att köra eget och jaga uppdrag. Det tycker ju även jag ibland. 

Och känslan av frihet och oberoende bar mig hela vägen längs den eftermiddagssoliga S:t Paulsgatan ända till yogan vid Mariatorget och jag gjorde huvudstående i flera minuter utan att det var det minsta jobbigt. 





söndag 10 april 2016

lördag 9 april 2016

Vi spikstädar och njuter (38/100)


Allt skulle ut och vädras. Även köksmattan. 


Efter en vecka av hantverkare, skyddspapp och slipdamm är det är dags att städa. Vi ägnar dagen åt att spikstäda. Det är ett uttryck från Tornedalen, som betyder att man städar så noggrant att man drar med spik mellan golvbrädorna för att få bort damm, sot och smuts. 

Det behövdes. På alla ytor har vi efter veckans arbete ett fint, ljust slipdamm som lagt sig som en mjuk hinna. Men det tar nästan hela dagen att städa.  Först går jag ut och går och njuter av blåsippor och fågelkvitter medan maken städar. Sen fortsätter jag städa medan han går och hämtar sin cykel hos reparatören i Kärrtorp. Och sista rycket tar vi gemensamt. Då har vi dammtorkat, dammsugit och våttorkat samt dammsugit varenda soffa och Josef Franck-sits. 

Vi är otroligt nöjda efteråt. Nu kan vi laga mat och njuta av vårt nya, välstädade hem. Jag i soffan och Maken i fåtöljen i andra hörnan av rummet. Tysta. Utanför mörknar vårkvällen och vi är sådär nöjda som man bara är när man uträttat något bra. 

Men det är inte bara känslan av att ha gjort nytta och förtjänat vilan efteråt. Det är något annat också. Jag har många i min familj och bekantskapskrets som anlitar städhjälp. Jag har inga värderingar kring detta, framför allt inte kring att RUT skapar klasskillnader och att pigbegreppet återinförts i svenska hem. Jag tror att RUT skapar arbetstillfällen och yrkesstolthet. Jag tror att vi behöver många, många fler okvalificerade jobb. För dem som inte har lång utbildning, för dem som behöver komma in på arbetsmarknaden, för dem som har ett funktionshinder och har svårt att konkurrera om jobben. (Bra artikel i DN idag om detta.) 

Jag skulle gärna ge er ett jobb, men inte just min städning hemma. Jag skulle behöva någon som systematiserar min Dropbox, någon som putsar mina fönster och någon som kör iväg vårt trädgårdsavfall till Östberga. 

Men städningen är jag rädd om. Det är som om jag drar mig undan kontakt från tingen i mitt hem om de är dammiga eller ofräscha. Att städa är att borra på djupet i vem jag är och i de saker jag väljer att omge mig med. Och ny kärlek kan uppstå när dammet blivit omhändertaget och bortviftat på balkongen.  Tänk den här! Och den här! i Idag torkade jag till exempel av alla våra cd-skivor.  Jag hittade ett antal jag glömt bort och gärna vill återknyta bekantskapen med igen. Mauro Scocco. Peter 
LeMarc. Robyn. Hit me baby one more time. 

Jag vet att harmonin är tillfällig. På kvällssidan började Maken öppna eldosor på väggen och kolla kablar. Murbruk och damm föll ner på mig i den nydammsugna soffan. Underbart är kort, men lika härligt varenda gång. 

fredag 8 april 2016

Lampor, lampor, lampor (37/100)

Spotar, allmänbelysning eller bara en dekorativ ljuspunkt? 

Hallen är färdigmålad nu. Ett stort tack till Målar-Benny och hans trevliga kompis. Gamla skrovliga ytor är spacklade och slipade samt övermålade med råvitt och S2002R. Det är en grå färg med lite rött i sig och det är vår favoritkulör. Vi har haft den på olika ställen i våra hem. Därmed slipper man den blåton som många grå färger har. 

Så nu återstod bara att köpa belysning till nya trappen. Vi har tittat tidigare utan att komma till skott. En trevlig expedit i Sickla ägnade säkert trekvart åt att valla mig runt i butiken och titta på de olika alternativen. Hon var kul för hon förkastade flera av mina förslag, men å andra sidan förkastade jag flera av hennes. Framför allt tyckte hon att vi borde bestämma om vinvillenha en allmänbelysning eller punktbelysning, Det hade hon ju alldeles rätt i. Så jag fotograferade lite lampor och samrådde med Maken, men inte blev vi något klokare av det. 

Sen åkte vi hem och då såg jag direkt vad vi skulle ha i den nya, fina trappan. Så snart får ni veta. 

Nu fredag kväll och min första arbetsvecka på nya jobbet är slut. Jag också. 

torsdag 7 april 2016

Till slut blir allting bra (36/100)

Till slut blir allting bra. 


Ett tag var det riktigt rörigt. Då höll målarna på att sätta upp plast i alla dörröppningar (och dom är många, för vi har nästan inga dörrar) för att de skulle slipa spacklet. Samtidigt kom larmkillen från Sector som skulle justera vårt larm. Han hade behov av att testa larmet och då fick ingen röra sig i huset. Samtidigt hade han behov av att själv röra sig i huset och det var svårt p.g.a. plasten. 

Jag hade tänkt sitta och jobba vid vardagsrumsbordet, men hade då hamnat bakom plast ( och dessutom varit i vägen för larmkillen).  "Jag går och sätter på kaffe", sa jag, men kaffet var bakom plasten, det också. Jag satte mig på en stol och väntade. 

Till slut hamnade allt på plats, plasten, larmet och färgen på trappväggarna. Det blir fint. Jag hamnade också i någon slags harmoni. Till slut. Till slut blir allting bra, som man brukar säga. Och är det inte bra så är det inte slut. Imorgon är det fredag. TG. 



onsdag 6 april 2016

Skjut inte upp det du ska göra (35/100)

Fin affär. Ingen vet vad som blir av den nu. 

För ett drygt år sedan besökte vi en fantastisk inredningsbutik i Gamla Enskede, där jag stod och fingrade på grått linnetyg till nya gardiner till vårt nyomgjorda kök. Månaderna gick och jag kom mig aldrig för att åka dit igen. I köket hängde en gråvitrandig kappa från Hemtex, ganska snygg men inte i närheten av de linnegardiner jag såg framför mig i mitt huvud. 

Två jular i rad har vi haft en vit kappa med lite glitter på i stället för en traditionell röd julgardin (jag vet inte hur ni gör, men julgardiner har jag lärt mig i Piteå att man ska ha!). Det funkade så bra att årets gardin fick hänga kvar till i söndags när jag putsade fönstren. 

När man är färdig så reser man sig upp och går. Och färdig var jag tydligen idag, för idag tog jag mått på köksfönstret och satte mig i bilen och körde till Designaffären i Enskede. Äntligen! Inget är så härligt som handlingskraft. 

Tyvärr blev besöket i affären både sorgligt och snöpligt, för det visade sig att affärsinnehavaren till Stil Epok som butiken heter hade oväntat avlidit häromveckan. Hon var 58 år och hade åkt in på sjukhuset för en operation och fick en stroke och dog. Nu var där en tillfällig s.k. pop up-affär, som sålde stickade kläder i ekologisk ull, men det var av liten hjälp för mig som suktade efter nya gardiner. Tygerna skulle säljas ut senare i vår och ingen vet vad som blir av lokalen. 

"Du skulle ha kommit tidigare", sa kvinnan med pop upbutiken. Så sant. Allt vi skulle ha gjort, ha tänkt, ha sagt och så mycket vi sköt upp. 

Skjut inte upp saker till framtiden. Det visade sig i dubbel bemärkelse i Enskede idag. 





tisdag 5 april 2016

Så länge koltrasten sjunger (34/100)

Skogskyrkogården en dag i tidig april

Plötsligt en dag i tidig april händer det. Det är luften. Man behöver inte hålla sig precis i solen för att inte frysa. Luften har en anstrykning av vår och vinden som far över skog och kullar är inte kall och hotfull. Jag sänker axlarna och den gard jag hållit uppe sedan november och vandrar utan handskar hem från T-banan. Ja, nästan dansar gör jag. Tar vägen över Skogskyrkogården för att den är lite längre och vackrare än den vanliga. Har Bo Kaspers i öronen. 

Lewerentz kullar är bedövande vackra i eftermiddagssolens långa skuggor. Fjolårsgräsets anspråkslösa nyans av grågult och de ännu kala trädens kronor som avtecknar sig mot himlen. Den har samma färg som nylonnattlinnena i min barndom. Asplunds otraditionella kors med tvärbalken lite högre upp än det vanliga kristna ser litet ut mot horisonten men är gigantiskt när man kommer nära. 

Än är det vinter kvar, säger mor. Ja än är det långt till att trädens knoppar går säkra för nattfrosten och gräsytorna  blir skamlöst gröna. Än kan vi njuta av vitsippor och pingstliljor och gullvivor. "There´ll be crocuses to bring to school tomorrow", sjunger Joni Mitchell. 

Och i alla träden försöker fåglarna överrösta varandra. Jag vill tro att det är för att jag ska bli lycklig över våren, men överlevnadens sanning är nog bistrare än så. Det struntar koltrasten i. Han sjunger och sjunger och det är den vackraste melodi jag vet. Förra våren när jag jobbade på länsstyrelsen fick jag lära mig att även om koltrasten finns i Norrbotten numera så sjunger den inte lika vackert som den i Mälardalen. Evolutionen gör sina kringelikrokar. 

Just denna eftermiddag när jag dansar  hem över Skogskyrkogården och solen lyser på gravskrifterna och påskliljorna så har jag inte ett enda bekymmer i världen. Come what may. Så länge koltrasten sjunger så klarar jag allt. 

måndag 4 april 2016

Sporten styr samhället (33/100)



Störningsinfo som ovan gör mig galen!! Vad kostar det samhället att hela söder stängs av i flera timmar, så att dessa idrottsidioter ska få vandra ostört från Medborgarplatsen till Gullmarsplan?  Polisbevakning, trafikstörningar i hela stan och ett antal busslinjer helt inställda. 

Jag är fullständigt irrationell i denna fråga och tar inte emot några som helst argument. Ser just i Metro att jag inte är ensam om denna ilska http://www.metro.se/metro-debatt/orimligt-att-en-supportermarsch-far-lamsla-stockholms-kollektivtrafik/EVHpdd!KdVf7DQhKfM5o/
Tack för ordet. 

söndag 3 april 2016

Papporna var ( kanske) bättre förr (32/100)

Förtvivla inte systrar. Eller ska vi? 


Ovanstående debattinlägg läste jag i Metro på väg till Arlanda i fredags morse. Hittills har jag bara sett temat behandlas i amerikanska medier i termer av "Säg inte att en pappa är barnvakt när han tar hand om sina egna barn." Näej, såklart? Säger någon alls så år 2016? Då har jag trott det handlat om det outvecklade amerikanska samhället, men plötsligt ser jag insändrare som ovanstående på olika ställen i svenska medier. 

Då tänker jag: det har hänt något och det är inte till det bättre. En god vän var pappaledig med äldsta barnet, fött 1975 och mina barns far var föräldraledig med våra barn, födda 1983 och 1987. Jag har inget minne av att någon såg dem som "barnvakter" åt sina egna barn. Det var bara självklart, precis som dagis och smärtfria förlossningar och så lång tid på BB så att man hann lära sig amma. 
Att vi i en tid när bussar och gator befolkas av pappor med barnvagnar fortfarande känner att vi behöver skriva artiklar som den ovan är djupt bekymrande. Är vi på väg tillbaka i tiden igen? 

Eller är det våra perspektiv på vad som är förväntat och normalt som ändrats? Idag läste jag en annan artikel om tonåriga pojkar som träffades en gång i veckan och pratade om vad som förväntades av killar och tjejer och det kändes också helt tokigt urtida, tills jag nånstans mitt i artikeln förstod att det var i Indien. Aha. Då förändrades mitt perspektiv och jag tyckte plötsligt att det var ett bra initiativ. Det vet man ju hur indier är efter all rapportering om den fasansfulla gruppvåldtäkten på den unga kvinnan på en buss häromåret. 

Men även det perspektivet är ju djupt fördomsfullt. Igår hade någon lagt ut en uppdatering på FB om just denna händelse (minns inte vad sammanhanget var) och en kvinna hade kommenterat att det inte var förvånande i det landet med dess patriarkala struktur. 

Då tänkte jag på Finlandsbåten och studentkryssningarna och de två unga män som häromdagen anhållits för grov våldtäkt på en ung flicka. Det är inte perspektiven som räknas utan vad vi faktiskt gör. 

lördag 2 april 2016

Dubbla känslor i Luleå (31/100)

Domkyrkan ligger kvar, men är jag densamma nu? 


Igår var första gången sedan jag gick med i utmaningen #blogg100 som jag inte skrev något inlägg. Jag har en tendens att tolka saker lite bokstavligt när andra tolkar dem på en höft ( läs recept, tider, åtaganden) så det känns verkligen lite knepigt att hoppa över en dag. 

Men jag skyller på Luleå. Att komma hit är att hantera så dubbla känslor av att vara både norrbottning och stockholmare så att de tar musten ur mig. Borta, hemma, borta, hemma. Barnen, barnbarnen, gamla arbetskamrater på Bishop's Arms. För ett år sen jobbade jag här och hade bil och lägenhet. Nu har jag  ett hotellrum, ett busskort och mina barn utspridda i Luleå, Kalix och Piteå. Följde dottern till bussen, där vi tidigare skulle ha åkt till samma lägenhet på Örnäset. Vem är jag? Var hör jag hemma? Ska det vara såhär? 

Att komma tillbaka till hotellrummet och se det sista avsnittet av Marvelserien Jessica Jones /SPOILERVARNING!!/ (där hon med sina egna små händer tar livet av sin psykopatiske motståndare Kilgrave ( som spelas av david Tennant och som jag egentligen därför tycker är sympatisk)) var därför en befrielse. Ett moratorium som gav lite lugn i min förvirrade värld. 

Nu är det lördag och solen skiner återigen över isar och snöhögar. Några timmar till med småkillarna på Porsön. Ikväll somnar jag hemma i Pungis. Imorgon tvättar jag kanske fönster för att möta stockholmsvåren. Undrar vilken tv-serie som passar till det temat? Desperate housewives?