Min inre norrbottning gråter

Fina grabbar. Och dansanta. 

Jag var i Norrbotten i helgen. Det vräkte ner snö hela lördagen och när vi vaknade på söndagmorgonen var utsikten som klippt ur en turistbroschyr. Vita, mjuka kullar av orörd snö  och rödbröstade domherrar. Hur kunde jag lämna detta vackra landskap och flytta söderut? 

På måndagmorgon var vintern återigen som jag minns den från våra sista år i Norrbotten. Regn, isgator och grusade gångvägar. Återvände till Stockholm. + 5 och regn. 

Jag älskar Stockholm och jag älskar vårt hus i Pungpinan, men hela tiden finns min bild av ”det riktiga livet” i Norrbotten med snö, kyla, vita jular och rejälare människor med självdistans och humor. Självdistansen i Stockholm är inte så att man ställer sig i givakt inför den. 

Denna kluvenhet finns inom mig hela tiden, men blir värre vissa tider på året. Jag trodde vintern var värst. Men jag när ser ”Bastubaletten” på SvT och insuper det sneda ljuset över skogen en sensommarkväll, den stilla framflytande älven och skyn av ljusgröna björkblad (dom måste ha filmat vid olika tillfällen på sommaren?) så är jag förlorad. Jag är så mycket mer norrbottning än jag trodde! 

Jag måste verkligen koncentrera mig för att se myggen i varje scen för att påminna mig om att livet i Norrbotten kan vara något annat än roddturer över stilla vatten, fiolspel på en brygga och frustande samtal i en bastu vid älvkanten. Att det kan vara något annat än ”bara bulla” för att uttrycka mig norrbottniskt. Har Visit Norrbotten sponsrat? Det borde dom. 

De fem herrarna i bastun som tillsammans med koreografen Justine Kirk skapar en balett formad efter deras liv och personligheter har tagit mig med storm. Allt är så välbekant, men ändå så långt borta. En av dem var i ett tidigare liv en kortvarig flirt, en annan har jag träffat under två intensiva dagar när vi utbildade i kommunal krishantering (och lyssnat till hans oändliga och sanslöst roliga historier) och en tredje har jag aldrig träffat, men har gått entreprenörskurs med hans hustru (som också skymtar i en scen).  De är roliga, de är seriösa, de är uppriktiga, de är osäkra och de delar generöst med sig av tankar och känslor. De är modiga i en region som alltid föraktat dem är som ”knapsu”, en naturlig följd av det överlevnadstvång som alltid präglat Tornedalen enligt Bengt Niska i det senaste avsnittet. 

Och framför allt är det vackert. Min inre norrbottning gråter av hemlängtan. Ett avsnitt kvar. Måtte det bli vår i Mälardalen snart så jag får sluta längta norrut. 

Jag tillbringade en lördagkväll i världen

Se den!

Maken åkte bort och jag blev sittandes framför den extremt välgjorda programserien Fosterland av den extremt begåvade Fredrik Önnevall på SvtPlay. Jag hade kunnat göra annat, men jag såg alla tre avsnitten i sträck samtidigt som jag tokeldade i kaminen. 

Önnevall har på ett skickligt sätt vävt ihop vardagen i världens största flyktingläger i Kenya med dagliga terrorhot med en kylig försommar i Simrishamn, där inte galan för Barncancerfonden går så bra som förra året. 

Persongalleriet utgörs av en kvotflykting med förkrympta ben, 12-årige Majid som först på asylboendet i Simrishamn börjar känna sig trygg, Gulli som lämnat bort sin handikappade adopterade dotter på ett boende och röstar på Sverigedemokraterna och en ung, syrisk läkare som inte får jobba i Sverige och  som i stället ägnar sig åt nagelvård. Plus en hel del andra. 

Här finns inte svart eller vitt, inga pekpinnar. Man får tänka själv och det gör man. Och känner. Hjärtat blöder för Majid som lever upp när han får en plats i fotbollslaget och hisnar när familjen nästan är tvungen att flytta från Simrishamn för att boendet stängs, men i sista stund lyckas få tag på en skruttig lägenhet. 

Gulli går från att vara en okunnig sverigedemokrat till att plötsligt börja umgås med ett yngre par från Mellanöstern som köpt en moppmaskin av henne. Man gläds och fröjdas tills det plötsligt i tredje avsnittet visar sig att Gulli inte alls vill umgås längre. Hon känner sig utnyttjad och vill minsann inte skjutsa runt längre på beställning. "Jag är ju en sån människa som vill hjälpa andra" säger Gulli och själv tänker man "jo, tjenare" och minns dottern på boendet och de unga invandrarna. Men sen kommer man på att det kanske inte är så kul att vara Gulli och bara vilja bli älskad men inte riktigt lyckas. Hon verkar skriande ensam och hon gör sig hela tiden viktig för andra för att glömma det. I slutet på sista avsnittet har hon hittat en ny invandrare att hjälpa. Sorgligt och tomt känns det. 

Majid bär oändlig sorg inom sig och när Fredrik Önnevall frågar ut honom om kriget i Syrien och flykten hit, så brister det för pojken och man riktigt känner hur smutsig Fredrik känner sig när han ber om förlåtelse för att han petat och rivit i någon som just uppnått en bräcklig sinnesro. 

Asylboendet stängs för att innehavarna missat en formalitet i ansökan om förlängd verksamhet. Och föreståndaren, Lulu, finns verkligen såna på riktigt? Är hon ond eller god? Hon är som furie som råder över allt och bestämmer över alla med det krulliga håret som en sky runt huvudet. När det har blivit höst och föyktingarna väller in över gränsen får asylboendet öppna igen. Då har Lulu dragit vidare rill nästa boende. Hennes ersättare Gullvi står beredd för att ta emot 43 flyktingar, sen blir det 72 och sen kommer det ett par bussar till. "Där tappade vi nog kontrollen", säger Gullvi på bred skånska, men tillägger efter att ha tagit ett djupt andetag "men vi klarar det här, det gör vi". Och jag tror henne. 

Parallellt med dessa vardagshistorier från Skåne gör vi neddykningar i flyktinglägret i Kenya, där 1900 kvotflyktingar  (per år!) ska förberedas för sin flytt till Sverige. Tjänstemännen från Migrationsverket är glada och informativa, men allt känns som en skolrevy när de lindar in flyktingarna i mössa och haldsduk för att visa "it's so cold in Sweden". Handikappade Muhammed som i åratal krupit runt med flip-flops  på händer och knän är en av de utvalda. Han är glad och förundrad över den vändning hans liv tagit och så småningom får vi se honom flytta in i en lägenhet i Uppsala. Den är helt tom. Mohammed får lära sig hur spisen fungerar och att det kommer vatten ur kranen, men hela tiden tänker jag: hur ensam ska du inte bli i Uppsala i din ekande lägenhet. 

Och emellanåt får vi höra Fredrik Önnevalls reflektioner framför en videokamera. De är lågmälda och resonerande. Han ger oss inga lösningar. 

Jag går och lägger mig och känner mig uppfylld av något stort. Världen, kanske? Tack.