Mitt liv som Esther Williams

Badväskan. Packad. Hjälpte inte 

Där jag bodde förr fanns det ibland vinterperioder när det var för kallt för att sporta ute. (Förra veckan har till exempel varit ruggigt kall i Norrbotten med flera dagars -30 till -35 graders kyla- huvva!) Jag brukade då gå och simma. 

STockholmsområdet har inte slagit några köldrekord eller snörekord (68 cm snö i New York igår!) detta år, men vi har ändå haft en dryg vecka med temperaturer ner mot -15. Det har inte känts kul att springa. 

Alltså tänker jag att jag ska simma, gärna tidigt på morgonen när alla sover. Sen åker jag hem och äter frukost - länge!. Vi har en simhall i Farsta, det är bara 10 minuter med bil hemifrån. Förra lördagen gick jag upp kl 6, tog min färdigpackade väska och åkte till Farsta simhall. När jag skulle betala p-avgiften insåg jag att något var fel. Jag hade inte plånboken med mig. Inte så mycket att göra åt det, man kan inte simma på krita. Jag åkte hem och städade i stället. 

Jag hade därefter en kvardröjande ambition att simma hela veckan som gick och jag bar därför med mig denna färdigpackade väska in till lokalen på Götgatan, till Trafikverket i Solna och vid ett tillfälle till en lunch på Regeringsgatan. Lite bökigt, men nödvändigt för att klara logistiken i STockholm. 

Det var bara det att jag kom inte längre än till att bära runt på badväskan. Onsdagen fastnade jag i ett planlöst shoppande på söder för att hitta en fodrad mössa som var lika varm som den jag fått av Audi i Hammarby Sjöstad fast utan Audimärket. Jag kom aldrig iväg till simhallen. 

På fredagen bar jag också med mig badväskan, men blev kvar i ett jätteintressant samtal med en kollega som besökte mig på Götgatan. Plötsligt var klockan fyra, det var kolsvart ute och Maken messade från Skrapan att han var på väg hem. Jag kände hur januaritröttheten tog över mitt liv och åkte  hem och ägnade mig åt fredagkvällen i stället. 

Men lördag morgon - vad skulle kunna hindra mig då? Väskan packad, klockradion gick igång och jag var uppe strax efter sju. Åt lite frukost, tog bilen till Farsta simhall, betalade p-avgiften och var mäkta nöjd med att jag var den enda som var uppe så tidigt och att det var tomt på parkeringen. Väldigt tomt, faktiskt. Väl inne i entrén visade det sig att simhallen inte hade öppnat än. Det skulle dörja ytterligare en halvtimme. Inte en kotte där och plåtjalusin för receptionen neddragen. Så länge hade jag ingen lust att vänta. 

Jag åkte hem. Vi gick ut och gick en timme i Nackareservatet. Det var skönt. Men förstår ni vilken simmare det kunnat bli av mig om inte alla dessa hinder funnits? 

Jag har lärt känna en människa

En ettåring leker inte med trälastbilen. Han tar loss träklumpen som ska föreställa cementblandare, försöker få in den i munnen och – när det inte går – kastar den åt sidan så att den rullar in under skåpet. En ettåring hinner jättesnabbt ta tag i nederkanten på tavlan ovanför soffan och rycka till så att spiken lossnar från väggen och tavlan ramlar ner i soffan. En ettåring äter inte riktigt som sin storebror. Han stoppar matskeden i håret, i näsan, i pannan och i farmors mat, han försöker plocka upp risgrynsgröten med fingrarna och få merparten av den i munnen och när han är klar föser han resolut sin tallrik åt sidan. Ibland räcker bordet till, ibland inte. När han åkt hem tömmer vi hans matstol från balkongen så att skatorna får något att äta. 

En ettåring är snorig. Han har snor i näsan och runt munnen och därför får alla som pussar honom också snor i ansiktet. Bra för immunförsvaret. På lång sikt.  

En ettåring är lättsam att umgås med för han är inte långsint. Han får inte rycka loss högtalarskydden, han vet att han inte får rycka loss högtalarskydden och därför tittar han på farmor varje gång han är på väg mot högtalarna. Han väntar på ett nej. Han får ett nej. Ibland blir han till och med bortplockad från högtalarna. Hans minne är kort, men han är inte lättkränkt. Efter några minuter är han på väg till samma högtalare igen. 

Så skapas en människa. Samma sak om igen, om igen, fast hela tiden lite, lite bättre. Lite bättre motorik, lite snabbare, lite mer människa. 

Den här lilla  människan har jag inte riktigt upptäckt förrän nu när han just fyllt ett år. Det tar tid att lära känna en ettåring, att studera hans rörelser, hans ljud och hans humör. Det räcker inte med en eftermiddag eller en lördag. Det krävs några dagar och det fick vi det här nyåret. 

Nu kan vi prata med varandra, ettåringen och jag. Kommunikation kan vara mycket, inte bara ord. Det är läten, tonlägen och volym. Vi hummar och brummar och vi sjunger någon slags sång tillsammans.  Jag hör vilket humör han är på och ibland vad han vill. Det är en nåd att få vara en del av detta. 

Nu har dom åkt hem. Igen. Det blev så tomt och tyst. Skönt förstås, i all fall de första fyra timmarna. Nu går vi där igen och ropar mellan rummen, Maken och jag. 

Man kan säga att  ettåringar gör sig bäst på nära håll. Nu är han 100 mil bort. Vår kommunikation håller inte riktigt för telefonsamtal. Men nuförtiden kan jag prata med storebror i telefon. Han ringde nyss. ”Hej Marianne” ropar han glatt när jag svarar med mitt namn. Vi pratar lite om dagis och om  att han lekt med Alvar. Nåden att få vara med på ett hörn. 

 

Jag hittar inte miken

Pressmötet gick bra

Jag hittar inte miken. Sen hittar jag inte körschemat. Sen hittar jag körschemat,men det är alldeles uppblött av regn. Det spöregnar utanför det scenbygge av trä i flera etage (varför flera etage?) där festivalen ska hållas. Jag ska tydligen vara moderator. Varför gick jag med på att ta ett uppdrag som jag inte kan ett enda dyft om? Jag frågar de två unga, söta flickorna som ska sjunga vad dom heter och  sekunden därefter har jag glömt bort det. Jag hittar ingen penna att notera viktiga saker med. 

Jag vaknar svettig insnodd i mitt täcke och flämtar efter luft. Jag har drömt att jag lovat vara moderator på en festival i Boden, där det spöregnar och all publik går hem. Eftersom jag inte klarar mitt uppdrag blir jag hånad av ett gäng bodensare som tycker att jag inte borde ha anlitats alls, jag som numera har svikit staden och bor i Stockholm. 

. Den faktiska verkligheten är inte lika hotande. Jag sover lite oroligt för att jag ska upp tidigt (05.30, men ok, jag har faktiskt nästan julledigt!) och köra nya bilen överEssingeleden  till Trafik Stockholm där vi ska hålla ett pressmöte om första dagen med trängselskatt. Jag ska dessutom ha med mig 8 wienerbröd från Hemköp i Skarpnäck. 

Inget av detta borde föranleda särskild oro. Jag har gjort värre uppdrag förr, uppdrag som hållit mig vaken hela nätter av rampfeber. (Det finns ett skäl till att jag inte åtar mig moderatorsuppdrag längre.)

jag hade ingen talroll på pressmötet, mitt jobb var bara att se till att allt flöt på enligt plan. 

Men det är många bottnar i drömmen.  Den livslånga rädslan för att misslyckas, känslan av att ha svikit en bygd för en annan och kanske också oron för att denna honungsljumma ledighet tar slut om några dagar och då är det dags att börja oroa sig igen. 

Nuförtiden misslyckas jag sällan i jobbet. Oväntade händelser dyker upp och jag löser dem tillsammans med andra. Det är sällan farligt eller irreparabelt. Men rädslan sitter kvar. För att fröken ska sätta upp min fula teckning på väggen, för att få klasstryk när klassfesten gick åt pipan, för att hålla inledningsanförandet vid en fullsatt temdag på Socialhögskolan i Umeå. (Den gången tog jag en liten whiskey på toaletten innan, det skulle jag aldrig våga idag!)

Så pressmötet gick bra, att hitta på Kungsholmen med nya bilen också. Och alla wienerbröd gick åt. Nu är livet sådär härligt kravlöst igen. Jag lägger pussel och läser om Kerstin Ekmans "Gör mig levande igen" . Den är skrämmande högaktuell vintern 2016. Det är en kall vinterdag i Stockholm med gnistrande snö. Jag ska strax gå ut och hugga lite späntved så vi kan elda i kaminen hela dagen. Än är det många dagar kvar till måndag och 2016 är ett år fyllt av möjligheter.