Lästips för sega (och underbara) mellandagar

Återkommande julläsning

Fick du inga bra böcker i julklapp? Det fick jag, men nuförtiden är det mest fackböcker. En gång i tiden kom tomten med högar av årets hett åtrådda romaner och före det var det Wahlströms ungdomsböcker ( röda band, förstås) en masse. Julen var roligare förr. 

( Nu höll jag på att halka in på det året när pappa hade gjort om i vårt flickrum och vi fick en våningssäng och jag fick en liten stringhylla ovanför mitt krypin, en egen vrå under taket. Det året läste jag Det Bästas klassiker i ungdomsupplaga; Skattkammarön, Edgar Allan Poes spökhistorier och 

Robinson Crusoe. Jag förknippar fortfarande doften av målarfärg och tapetlim med jul. Mer julnostalgi.) 

Det jag tänkte skriva om är en ganska okänd klassiker som jag återvänder till varje jul: Åke Holmbergs "Ett äventyr i Stockholm" från 1946, alltså en bok han skrev före Ture Sventonböckerna (Ture Sventon, privatdetektiv kom ut 1948.) Min upplaga är utgiven på Gebers förlag med illustrationer av Kerstin Hedeby pch köpt som magasineringsexemplar från Norrfjärdens bibilotek någon gång på 1980-talet. 

Boken handlar om föräldralöse Pelle som åker till Stockholm från Tullinge med sin alkoholiserade och ganska elake morbror Edvin som i fyllan och villan tappar bort Pelle som sen är med om ett spännande och lite lagom läskigt äventyr i Stockholm. Allt slutar bra, förstås, men att läsa om unggangstern Örat från Tumba som oförhappandes dyker upp i Humlegården och ställer till det för Pelle väcker fortfarande lite oro i mig. 

Svenskan är barnslig och gammaldags och berättelsen omständlig men charmig. Bäst av allt är stockholmsskildringarna och beskrivningen av den tunga, blöta julesnön som fastnar under kragen och smälter runt pjäxorna och jag förstår att jag drogs till boken under mina jular i Norrbotten. 

Men baksidan är också fin. Där beskrivs serien Favoritböckerna som "serien för våra ungdomar. Böckerna om ungdomen som kan och vill något, böckerna om ungdomens ideal och kamp för att vinna målet. Äventyr och verklighet växer här samman till enhet: livet, så som det formar sig för ungdomar i alla länder när de ska stå på egna ben." En efterkrigsbok, minsann. 

Andra böcker i serien är Yngve Bergs Sabotage mot svenska flottan ( Berättelsen om två syskons fantastiska ävemtyr då det lyckas dem att rädda en stor del av flottan från katastrof) och Bernhard Stokkes Den ensamma vaktposten ( Boken om flickan Ingrid som tillbringar sommaren som brandvakt ensam i en stuga högt uppe på ett berg). 

God läshelg! Nu återgår jag till "Stora boken om trädgårdsprojekt", "Dumsnåla tips för nygamla odlare" och Lerins "Axels tid". Tack för dem. Ni vet vilka ni är. 

Julen börjar på en frisersalong

Doften, värmen, damtidningarna. 

Jag sitter i en damfrisering. Jag väntar. Förra veckan var det min tur att fixa julfrillan, idag är det mammas. Jag har jobbat mycket hela hösten, men den här eftermiddagen lovade jag mig själv att ge henne. Att inte vara på väg hela tiden, utan att vänta i lugn och ro tills alla lockar är lockade och håret kortare. Alla vill vara fina till jul. 

Jag gillar damfriseringar. Doften, värmen, flärden, det stilla småpratet mellan frisörskor ( för det är ju alltid) och kunder och surret av en hårtork. Det är nästan skönare att sitta i en soffa bredvid än att själv sitta i stolen. 

I många år hade jag frisörskräck. Jag trodde alltid dom skulle klippa mig kortare än jag ville (när jag var barn) och sen var jag rädd för att bli för krullig (på 80-talet). Det har jag inte längre, men ofta sker mina frisörbesök på vägen mellan det ena och det andra och jag njuter inte riktigt av omhändertagandet så som jag kunde göra ( eller så är jag fortfarande rädd för att bli för kort klippt). 

Klipp, permanent och läggning. Tvåochenhalv timme ska det ta, säger frisörskan. När jag ringt mina samtal och skickat mina mail lutar jag mig tillbaka. Doften, värmen, småpratet. Just nu kan jag inget annat. Jag bläddrar i en glansig tidning. 

Jag får en association till när barnen var små och sjuka. Plötsligt befann man sig vid en gräns som var orubblig. Någon behövde en och man fick lov att prioritera något annat än jobbet. Just då kunde jag inget annat och det fanns en oerhörd vila i den ansvarsfriheten. 

Nu har jag varit ute och köpt en kaka till mammas kaffe. Jag dricker en cappuccino och lutar mig tillbaka. Det här är början på julledigheten. Doften, värmen, småpratet. Ska vi ta lite mer i nacken? Tänk vilken konstig vinter vi har i år. 

Simhallar jag firar jul i

Farsta simhall, fyra dagar till jul. 

Det är ganska trist att simma, men det är bra motion när det är riktigt kallt. I mitt gamla liv, i Boden, brukade jag lördagssimma på morgonen när det var för kallt för att göra något annat. På julaftonsmorgonen brukade vi kliva ut i det kolsvarta mörkret iklädda dunjackor och täckbyxor, backa ut bilen ur garaget och sedan köra förbi de sovande villakvarteren där julstjärnor glimmade och adventsljustakar lyste. Snön låg vit på taken, endast Maken var vaken. Och jag. Tyst. Stilla. Hela julhelgen låg  framför oss som en serpentin som väntar på att bli utrullad och hemma var skinkan klar, granen klädd och jullimpan gräddad. 

På Nordpoolen (http://www.nordpoolen.com) var vi inte ensamma, men det var stilla även där, Folk simmade sina morgonrundor och personalen hade ställt ut kandelabrar med stearinljus på bassängkanten. (Jag minns särskilt en kvinna som jag brukade möta på lördagsmorgnarna. Hon var liten och senig som en ekorre och hon simmade fortare än någon människa jag fysiskt stött på. Crawlade utan att det stänkte vatten omkring och och vände som en utter. Jag brukade uttrycka min beundran och hon blev alltid generad.)

Igår lyckades jag för första gången i år ta mig till Farsta simhall (http://www.stockholm.se/-/Serviceenhetsdetaljer/?enhet=f847872fdd3e4f5789f41920ced6a689) för att lördagssimma och det var inte för att det var för kallt för att göra något annat. Idag när jag klev upp kl 05.28 så var det +10 ute. En gammal vän hade lagt ut en bild på Instagram från Nackareservatet på en tusensköna i färd med att slå ut. 

Julstämningen när jag badade var långt borta. Det var ljust ute och jag simmade i 40 minuter och tänkte på vår sista jul i Boden för två år sedan. Nu är det fyra dagar till julafton och det enda vi har som påminner om jul härhemma är adventsstjärnor i fönstren, en vildsvinsjulskinka i frysen och en utegran som vi med möda lyckats få att stå rakt i gruset härutanför. Inga problem med tjälen här. 

Jag skulle aldrig beskriva mig som nostalgiker i något personlighetstest, men på julen blir jag det. Bilden av julen hugger tag i mig och någonstans inom mig är jag alltid sex år och mamma och pappa har gjort i ordning allt på natten till julafton, så när vi stiger upp är granen klädd, godisbordet laddat och kokosnöten ligger i mitten på fruktfatet med mandariner och äpplen runtomkring. 

Idag ska vi julstäda och sätta upp belysningen i utegranen  och hålla tummarna för att den inte vickar. Ljuset vänder på måndag även i Mälardalen och det behöver vi verkligen för här är det mörkt på riktigt utan snö. Sen gör vi en lista på den mat vi ska laga och vad vi ska strunta i och vad vi kanske ska köpa färdigt. 

Jag vet att man kan fira jul på olika sätt och jag tränar allt vad jag kan. Men jag saknar knarret i snön och tanten på Nordpoolen. 

Jag lever min bild ( och hoppas att dom inte väljer Hällakakan)

Klockan 9, lördag morgon. 

Jag gillar att baka. Det får mig att känna mig som en riktig människa, en som gör riktiga saker och inte bara konsultar och håller i stora kommunikationsprojekt om sådant som man innerst inne inte är riktigt säker på har någon betydelse för världen eller inte. Bröd har betydelse för världen. 

I många år använde jag ett urklippt baguetterecept från DN som var skrivet av en man som beskrev hur han smög sig ner för trappen på morgonen och bakade ut den deg som stått och jäst i markällaren hela natten. Sedan gjorde han frukost medan familjen vaknade till en aromatisk doft av nybakat. 

Jag tror att det var den bilden av bakningen snarare än resultatet som höll mig i gång under så många år. Jag fick en assistent av mina föräldrar, jag tyckte att matkällare var ett rimligt skallkrav för boendet och jag klev upp före resten av familjen och bakade mina baguetter med 15g jäst och 8 timmars jästid.  

Ofta föredrog dom Hällakaka från Ica. Sånt får man inte bli ledsen över. Man bara bakar och bakar. Det var under samma period som jag stickade tröjor, gjorde tjälknöl på älgstek och torkade svamp. Jag var hushålls som vi brukade säga. 

Nu är jag inte så hushålls längre. De sista åren av flyttningar, hyeslägenhet med sunkig ugn och sen en induktionsspis som kräver en mellaningenjörsexamen från KTH har dämpat min lust för bakande och  matlagande. Att barn och barnbarn är långt borta och inte kommer på middag så regelbundet har gjort sitt till. Det har inte känts kul, helt enkelt. 

Nu har vi bott ett drygt år i radhuset och jag börjar bli liiite vän med spisen. Jag har köpt en baksten som jag med fara för eget liv manövrerar ut och in i ugnen. I somras hittade jag ett recept med surdeg och dinkelmjöl som jag använt ett par gågner, men det blev inte riktigt bra. 

Nu har vi finfrämmande från Norrbotten och jag återgår till mitt gamla baguettrecept (det från mannen i gryningen). Jag har ingen matkällare längre, men bunken stod ute på balkongen hela natten. Det funkade, det också. Jag lever min bild igen. Jag känner mig som en riktig människa när jag lyfter ut de krispiga baguetterna ur ugnen. 

(Hoppas bara dom inte väljer Hällakakan...)

Det kan gå (om man inte viker ner sig!)

Idag är det den andra advent med storm och +10 i Stockholm. Jag tror inte att det så mycket mer vinter i Norrbotten, det har varit lite osäkert de sista tio åren. I Paris ska man inom två dagar komma fram till ett avtal som minskar risken för oönskade klimatkonsekvenser med smältande glaciärer, högre havsnivåer och mer nederbörd. Jobba på! 

Vi blundar för den opålitliga vintern och låtsas som att allt är i sin ordning i adventstid. Julen är traditionens tid. Förr var det barndomens traditioner som skulle föras in i våra vuxenliv med förhandling om vilken dag granen ska kläs och vem som har snyggaste julgranspyntet med sig hemifrån. 

Nu har skaffat vi egna traditioner som måste förändras när vi flyttar och får nya rumsliga förutsättningar. Adventsstjärnorna passar inte i fönstren och adentskyrkan från svärmor får inte plats nånstans. Men kulan - den glittrande kulan - har blivit den röda tråden i vårt adventsfirande. Vi såg den första gången i Bodsvedjan 2007 när vi tittade på det hus som skulle blir vårt i åtta år framåt. Den vintern var inte heller mycket att hurra för. I Luleå och Piteå var det regn, men när vi kom till Boden på visning blev regnet till snö. För mig blev huset i Bodsvedjan alltid ett vinterhus inbäddat i ett mjukt ulligt snötäcke och virvlande flingor. Och i dörren ut till altanen hängde den glittrande kulan. 

Den var så vacker att när vi sedan flyttade in så köpte vi en likadan, som sen lyste upp alla våra adventsdagar i Boden. En slags glittrande bullerbykänsla i väntan på jul. Den fick en ny plats i sovrumsfönstret i Skarpnäck förra julen. 

Men i år gick den inte att tända. Minst två av glödlamporna i ljusslingan hade gått sönder. Vi försökte köpa en utbytesslinga ( fanns inte ), vi försökte köpa en ny kula ( hade utgått ur sortimentet) och vi tittade efter möjliga andra armaturer att ersätta kulan med ( fanns inga snygga). Jag gav upp, men Maken fortsatte. Han köpte en ful kula på en billig affär, petade ut ljusslingan ur kulan och bytte den defekta slingan mot en ny, med ledlampor. 

Så nu är adventsordningen återställd och kulan lyser så vackert över de små taken i Pungpinan. Bara snön fattas. Men vi har gjort en energibesparande åtgärd och på Rapport hör jag att korallöarna klarar höjningen av havsnivån bättre än forskarna hittills trott. Det kan gå. 

Ha en vilsam andra advent!