fredag 28 augusti 2015

Ett år på altanen

Idag.

Jag gissar att det var för precis ett år sen som mina barn och barnbarn kom hem hit till det lilla radhuset för första gången. Då hade vi precis flyttat in och bara nödtorftigt slängt upp en rullgardin så dom skulle kunna sova på morgonen trots augustisolen (liten överdrift - dom hade en 1½-åring som antagligen väckte dem tidigare än solen).

Vi hade inte riktigt fått grepp om utemiljön då. Vi hade köpt två stålrörsstolar på OK vid Globen för att vi skulle kunna dricka en kopp kaffe på altanen, trädgården kändes som något som absolut inte var vårt, men som kanske kunde bli det så småningom. I planteringslådan ståtade utblommade dagliljor.
Inga bärbuskar, inga jordgubbar, inga träd. Inget att skörda, inget att sitta under. Och så dessa plank som stängde ute oss från verkligheten!

Nu har det gått ett år i våra liv och i vår trädgård. Trots allt detta tjat om att det varit en dålig sommar så har vi tillbringat oräkneliga mängder timmar på altanen och ätit massor med middagar under markisen (för att inte tala om hur mycket vitt vin vi slurpat i oss).

Vi har rivit ner ett plank och satt upp ett staket, klippt ner en häck och flyttat buskar. Vi har planterat rosor. De har varit lite stingsliga, tycker jag. Bladen har fått fläckar och gulnat (troligen svartfläckssjuka). Sen hörde jag i ett trädgårdsprogram att om man ska ha rosor så får man stå ut med att de bråkar. det är bara att plocka bort och beskära och hoppas på bättre tider! Så nu har jag klippt ner dem för i år och väntar med spänning på om de ska skärpa sig till nästa sommar. Jag tar delvis på mig skulden: jag skulle ha vattnat och gödslat mer.

Barnen har varit här en gång till (nu med TVÅ barnbarn!) och vi har satt upp en vägg, satt in en dörr, fixat till köket och satt in en kamin. Nu är det här vårt hemma. Ibland längtar vi nån annanstans, men då är det bara tillfälligt.

Nu har jag kommit in i den perioden då jag lämnar min trädgård åt sitt öde. Jag har börjat jobba, trädgården erbjuder fortfarande ingen skörd och mördarsniglarna har jag skrämt bort. Det är inga bra ursäkter för att inte sköta om sin åkerlapp.

Nej, nu stundar höstarbetet. Jag ska ta bort några buskar till och köpa ytterligare en syrenbuddleja för fjärilarnas skull. Gräva om komposten. Köpa en japansk lönn. Det ska bli mer blomsterfägring när våren kommer. Det blir antagligen mer pallodling också. Jag tänker i alla fall prova i vår, den minimala gräsmattan till trots. Bärbuskarna får vänta något år.

I avvaktan på detta matar jag fåglarna. Jo, ni läste rätt. Jag som älskar "fladder" matar gråsparvar, gärdsmyg och talgoxe med sesamfrö och torrt bröd. Det är krävande husdjur. De vill ha mat varje dag och sesamfrön är inte billigt. Förra veckan köpte jag en påse musli på extrapris att dryga ut med. Jag bäddar för att de ska stanna hela vintern. Jag kan även erbjuda aroniabär som ett alternativ.


måndag 24 augusti 2015

I Skarpnäck kan ingen höra dig skrika


I den kalla maj planterade jag rödbladig kvanne  (t.v.) och höstersilverax i en av våra rabatter på framsidan. De har tagit sig bra denna blöta och så småningom varma sommar och nu har kvannen spruckit ut i blommor! Båda plantorna är Cirka 140 cm höga. 
Nästan lite alien-aktiga, tycker jag. men praktfulla! Jag hade en kvanne en gång i Piteå, men den knäcktes av höststormarna. Jag hoppas på en lång och varm höst. 

tisdag 18 augusti 2015

Vi kom hem med två fnurkar från Boden

Välkomna till Pungpinan! 

Nu är vi hemma igen. Hemma igen i det fina radhuset med den lilla trädgården. Hemma efter första norrbottenresan utan ett eget boende. Det gick förstås bra, men kändes vemodigt. 

Det var tre intensiva dagar med barn, barnbarn, svärmor som fyllde 90, Luleå, Kalix och Boden i en rasande fart. En harmonisk övernattning i Boden med "tjejsnack" framåt midnatt och så sova i en renbäddad gästsäng ett hav av kuddar. På morgonen lyste augustisolen in genom den rödrutiga gardinen och jag som inte tycker om att sova när det är ljust tyckte att det var alldeles underbart med morgonsol. 

Kanske blir det lite mindre vemodigt att lämna för varje vi gång vi gör det? Jag är inte så säker. Att träffas innebär att komma nära igen, att röra vid de känslomässiga banden som knyter oss samman, att våga gå in i ett beroende till andra. Till L, som säger lite tyst liksom ned i bordet, "jag vill inte att du ska åka". Till K som har gjort i ordning så fint i sin nya lägenhet och äntligen verkar ha kommit "hem". Beroendet är min smärtpunkt. 

Man kan inte gå ner i samma vatten två gånger. För varje gång vi ses har något nytt hänt i deras liv och deras utveckling. Vi får bara överraskade notera det nya som skett.  De lever sitt liv och jag lever mitt. Precis som det ska vara, tror jag. 

Men något nytt hände även i mitt liv. För första gången fick något helt nytt följa med från 
Norrbotten till Stockholm och inte bara sånt vi flyttat med oss från vårt gamla liv. Vi köpte två "fnurkar" i blomsteraffären på gågatan i Boden. Rakubränd lera. "Fnurkarna" från Boden har fått sin plats på sideboardet Sixten tillsammans med en halv citron från Gustavsberg. Historien vävs ihop. 

fredag 14 augusti 2015

Jag bekänner en fobi

Nu tänker jag blogga om något jätteäckligt. Du som inte klarar av att läsa om äckligt, kan sluta läsa NU. Ni andra kommer att tycka att det här är jättelöjligt och mina barn kommer antagligen att skratta ihjäl sig. Jag ska blogga om den enda fobin jag har: trypofobi. 

Jag är inte rädd för att flyga, jag är inte rädd för spindlar, jag är inte rädd för torg och inte för åska. Jag är  rädd för formationer av små, oregelbundna hål. Det kallas trypofobi och kan nog räknas som ett i-landsproblem, men ickedestomindre ett äckligt sådant. Jag kom på det av en slump för jag läste en blogg och snubblade in på ett antal äckliga bilder på dessa oregelbundna håligheter för något år sen. Det var grodryggar, bikakor och botten på nåpn slags grönsak. Värst av allt var bilder på kroppsdelar med håligheter. Om ni tänker er en hagelsvärm i ett knä. Jag är övertygad om att de flesta bilderna är fotoshoppade, men det fattar inte min hjärna utan får kramp och jag börjar må illa. 

Eftersom jag tycker att dessa bilder är svinäckliga, så vill jagi nte googla fram en sådan och ladda upp den. Ni får nöja er med en egen illustration jag gjorde (jag tror att en kbt-terapeut skulle ge mig en guldstjärna för denna aktivitet!). Så här kan mönstren se ut: 
Äckligt. 


Men det är väl bara att inte titta på dem, tänker ni. Så säger Maken också, men det är som att jag inte kan. När jag väl ser ett sånt där läskigt foto, så liksom dras blicken dit gång på gång. 

Och nu kommer jag till själva poängen i denna blogg: igår när jag var inne på Facebook hade någon gjort en statusuppdatering med en sån där bild! Det var i en grupp om stadsbyggnadsfrågor (Stockholm är inte Bullerbyn) som jag är med i och jag kan lova att bilder på deformerade kroppsdelar inte i vanliga fall ingår i det flödet. Uppdateringen hette "This dad was about to lose his leg". Ni kan ju googla på den om ni klarar det. Jag klarade det inte. Jag markerade att jag inte vill se inlägget och anmälde det till FB som spam. 

Men innan det var jag nära ungefär 24 ggr att trycka på pilen för att börja se videon där larver antagligen skulle börja krypa ut ur bölden med oregelbundna hål i. Och det var då Maken lite irritade sa: men titta inte då! Men då har man inte förstått mycket om det mänskliga psyket. 

För inte nog med att jag vill (men inte ville) ja, nästan inte kunde låta bli att börja se videon, jag började också grubbla på varför jag kunde se inlägget. Kunde hela gruppen se inlägget? Varför hade ingen annan kommenterat att det var olämpligt? Var det riktat mot mig? Hade någon algoritm gjort så att mina (inte så många, jag lovar) sökningar på trypofobi genererade detta inlägg? 

Jag försökte verkligen behärska mina tankar. Jag lyckades när jag insåg att jag påminde om en kvinna som jag såg på ett inslag i SvT Sörmland i veckan. Inslaget handlade om att Projekt UFO ´knackade dörr i Sörmland för att höra om sörmlänningarna hade sett några UFO:n. En kvinna intervjuades. Hon sa såhär: "jag har inte sett nåt direkt, men jag har varit förföljd av talet 33 ett tag. Jag har sett det i reklam, på portar och på husväggar. Och nu när jag häromdagen såg att månen hade siffran 33 på ytan, då blev jag verkligen orolig."

Jag försäkrar, hon sa så. Och SvT sände inslaget. Och eftersom jag inte vill bli betraktad som en galen foliehatt så tog jag bort inlägget och försökte radera bilden från mitt sinne. Idag känner jag mig ganska återställd. Det gjorde gott att rita en egen bild. 

Men googla på ni, om ni törs. 

måndag 10 augusti 2015

Som jag har väntat!

Men jag kan inget om dem. 


Jag har alltid velat ha fjärilar omkring mig i trädgården. Jag kan inget om fjärilar, men jag tänker att det skulle få mig att känna mig som Fransisca av Assissi. Fladder och harmoni. Jag frågade en mycket trädgårdskunnig vän i Boden om hur jag skulle bära mig åt och hon tipsade mig om att köpa en buske som heter syrenbuddleja. "Men", tillade hon, "den går nog inte häruppe". 

Det hade hon rätt i. Syrenbuddlejan kan bara odlas upp till zon II-III. För några veckor sedan köpte jag en sådan. Nu blommar den vitt och vackert. Nu kommer dom. Det fladdrar och jag har svårt att slita mig. 

söndag 9 augusti 2015

Tilltron rubbas lite

Lyckligt återbördade


I morse när Maken skulle ta skorna och åka och spela golf fick sig vår norrbottniska tillit till människorna en knäck. Hans Adidas som stått på farstubron och vädrat sig var borta! Vi letade uppe och nere, vi letade här och vi letade även där, men faktum kvarstod: de ganska nya löparskorna var försvunna. 

Det kändes som en förlust av mänskliga värden att tappa den naiva tilltro som har till konsekvens att man inte alltid behöver låsa överallt, att de flesta människor inte är tjuvar och att man kan ställa ut lite prylar på vädring äver natten. Men kanske lika bra att vi förstår nu att Stockholm är kriminellare än Norrbotten så att vi lärt oss innan vi förlorar något värdefullare, t. ex. en bil eller innehållet i ett hus. 

Så Maken spelade golf iklädd andra pjuck och jag satt på altanen i solen och läste en bok. Och lite mail emellanåt. Och då såg jag att en granne skickat ut en efterlysning av vem som ägde ett par blå skor sol slängts in över deras staket under helgen.  

Någon tyckte tydligen att adidasskorna såg snygga ut, men att de sen inte passade. Tack och bock. Nu står de hemma hos oss igen, fast inomhus. Lite har man ju lärt sig. Eller? 



lördag 8 augusti 2015

Jag bar det (orimligt) tunga ansvaret för hoppborgen

Inspirationen 

Ni måste tro mig när jag säger att jag verkligen ville kunna skriva att jag hade ställt upp som volontär på en festival och tyckt att det var kul. Att jag hade kunnat finna mig tillrätta - ja, tillochmed känna glädje - i ett kollektivt evenemang på frivillighetens grund. 

Det började med att jag i starten av semestern fick en idé om att en ledighet för att känns fullödig inte bara skulle innehålla sol, bad och böcker utan även något mer substantiellt. Jag såg i en annons att festivalen Stockholm Folk Festival sökte volontärer under min sista semesterhelg. Det lät som ett uppdrag för mig! Jag har aldrig besökt festivalen, men varit nyfiken på den. Jag anmälde mig och blev antagen. 

Sen gick veckorna och plötsligt var det det dags för sista helgen och det där jag hade lovat. Plötsligt kändes det inte lika kul längre. SMHI lovade högtryck över Mälardalen. Men man har ju en stark pliktkänsla. Jag åkte på informationsmöte på onsdagskvällen och fick veta att jag skulle ha på mig en t-shirt med loggan på bröstet och stå i receptionen. Det lät bra, information är ju liksom min grej. 

Bilkörning i Stockholm är däremot inte min grej. Eller parkering. Så jag var ganska enveten med att vilja veta var jag skulle parkera, men utan att riktigt få klart besked. Det fanns en bollplan tvärsöver, trodde någon. 

Torsdagkväll var mitt första pass. Jag startade hemifrån i god tid, eftersom jag via Essingeleden och 
tranebergsbron skulle ta mig till Hässelby. Fick veta på P4 Stockholm att det varit en krock på Essingleden med köer redan från Södra Länken och upp på Årstafältet. Aj då! Kunde alltså inte köra den relativt enkla väg jag tagit kvällen innan. 

Jag trasslade mig in via Söderleden, centralbron och därefter upp på Kungsholmen där det inte finns några raka körvägar längre. Man får liksom köra i kvadranter för att komma rakt fram på den väg som på kartan ser rak och direkt ut. Massor med trafik runt S:t Eriksgatan och Fridhemsplan och taxisar som tränger sig före i filen jag just tänkt byta till. Men det gick bra! Jag kände mig som en smart stockholmsförare när jag efter bara några felkörningar befann mig på Drottningholmsvägen på väg mot slottet och bollplanen där jag skulle parkera. 

Jag hittade inte bollplanen. I alla fall inte de första 20 minuterna. På den tiden hann jag nästan stoppa en utryckning från räddningstjänsten för att fråga om vägen, köra in på samma stormarknadsparkering tre gånger och till slut hitta det villområde där bollplanen låg gömd i all stillhet. Inte en människa där. Varken p-vakter eller besökare. Var jag på fel ställe? Jag struntatde i det , lämnade bilen och började vandra mot slottet. 

Väl på festivalområdet hittade jag till slut receptionen, som fanns inne på själva hotellet. Där satt kvinnan jag skulle byta av. Hon var skitförbannad, sa att allt var en enda röra och att hon inte haft vettiga arbetsuppgifter på hela dan. Nu sålde hon program för 40kr styck, men ingen köpte. 
Hon gick i vredesmod när jag kom och sa att hon inte tänkte komma tillbaka. 

Hmm. Knepig start, men man är väl en frivillig kraft på gott humör. Jag satte mig bakom bordet med programmen och försökte se positiv och godmodig ut. Efter en kvart kom en av arrangörerna och beklagade att det varit rörigt, men nu behövdes jag på annat håll. Bort med programmen! Mot hoppborgen! 

Hoppborgen

Vid hoppborgen skulle jag vakta fick jag veta. Vad jag skulle vakta var inte lika klart, jag fick ingen överblick över vilka regler som gällde. Man fick inte hoppa med klubba och inte med glass. "Det värsta som kan hända är att luften pyser ut" sa hoppborgskillen på dalmål och visade mig hur jag skulle göra om tätningen på baksidan släppte. Han hade gjort det här i hundra år och verkade lite blasé. 

Det verkade vara ett lätt uppdrag jämfört med att sälja program till folk som redan hade köpt såna.  Men då hade jag inte tagit med i beräkningen att det var två borgar; att den ena var för småttingar och den andra för större barn och att småbarnen ville vara med sina syskon i den större borgen och att de större barnen gärna hoppade i den lilla borgen, för där blev det högre hopp. Det var oavbrutna folkförflyttningar fram och tillbaka mellan tälten. En liten flicka grät för att hon blev påhoppad vid kanten av tältet av en större kille och en annan flicka grät för att hon inte fick hoppa med sin storasyster i stora tältet där hon fått hoppa hela dagen enligt systern. En mormor skällde på mig för att vi inte hade skyltar för hur gamla barnen skulle vara i det lilla tältet  - " det skulle vara mycket lättare för föräldrarna" (och för mig, tänkte jag bistert). 
Och hur många fick dom egentligen vara i tälten för att inte slå ihjäl varandra med knän och armbågar? Och var var alla föräldrarna? Har MSB gett ut föreskrifter om verksamhet i hoppborgar? 

Så småningom infann sig ett visst lugn, kanske inte tälten men i mig. Jag hittade på mina egna regler och bestämde mig för att dom var förankrade i rationalitet och inte i ett neurotiskt behov av styrning för att inte tappa kontrollen. Jag såg att de flesta barnen faktiskt älskade att hoppa i hoppborgarna. Andra var mer där för att deras föräldrar tyckte att tälten var ett bra ställe för dem att röra på sig så att de inte bara åt klubbor och glass. 

Klockan åtta kom hoppborgskillen tillbaka. Jag hjälpte honom att ta ner tälten och få ut alla besvikna barn. Jag kunde inte tro mina ögon när jag tittade på klockan. Hade det bara gått enochenhalv timme? Jag var helt slut och förstod inte hur jag skulle orka jobba till midnatt. 

Jag gick och åt och anmälde mig sedan till arrangörsstaben. De hade inte riktigt några nya uppdrag åt mig efter min hjältemodiga insats för barnen. " Det är lite lugnt ikväll", sa samordnaren. "Vänta bara till helgen."  Jag föreslog försiktigt att jag kanske kunde åka hem om jag var överflödig? 

Det kunde jag. Klockan nio satt jag i min bil som jag hämtat från den fortfarande öde bollplanen. Så lycklig som jag bara känner mig när jag vet att jag har ett par fridfulla timmar framför mig på vår fina altan med utsikt över vår frimärksträdgård. 

Så nej, det gick inget bra med frivillighet och mina insatser för kollektivet.  Men jag ska ge både festivalen och volontären i mig en chans till. Ikväll jobbar jag från halv sju till halv två. Hoppas jag slipper hoppborgen. 

torsdag 6 augusti 2015

Om vemodets kraft

Jag tror på sensommaren

Nu behöver jag skriva lite om vemod. 
I måndags avslutade vi affären med vår lägenhet i Luleå. Några tusen klirrade in och fick direkt gå vidare till den gigantiska stockholmsskulden på vårt radhus. Det var välkommet, men i övrigt känns allt ganska sorgligt. 

Inte lika sorgligt som när vi lämnade Norrbotten i juli. Då var jag riktigt ledsen, nu är det mer vemodigt att klippa banden på ett mer definitivt sätt än när vi flyttade ner förra året. Mina barn är i en bra fas, men jag frågar mig ändå om det är rätt att flytta 100 mil bort? Vad för en slags farmor är man då? Våra besök framöver blir endast visiter, på samma sätt som min föräldrar kom upp från Stockholm och "hälsade på". Jag blir inte en del av deras vardag. 

Men så gaskar jag upp mig! Är inte denna sinnesstämning precis den som alltid infinner sig veckan innan jag börjar jobba? Sensommarens vemod, vetskapen om den långa hösten och vintern som ligger framför mig innan jag åter får se björklöv och blåsippor och höra koltrastens sång. Det är en sinnesstämning som lurar in mig i att sommaren är bäst. 

Det är ett feltänk. Det bygger på att ledig är bäst. Ändå brukar jag alltid förvånat notera i augusti att det fortfarande är sommar. Att man hinner göra mycket kul efter jobbet, att det är skönare att orientera när man slipper myggen, att jag plötsligt får energi och kraft till ett nytt höstprojekt. Ska det bli släktforskning, körsång eller nya tag med skrivandet? Antagligen blir det en bra arbetshöst också. 

Jag tror också att mitt feltänk bygger på att jag i Norrbotten lärt mig en "sanning" som bygger på att sommaren är slut i augusti. Som att även om dagarna är varma så finns det ett drag av höst i luften. Men jag bor ju inte i Norrbotten, jag bor i Stockholm och här ska det bli 24 grader i helgen. Kvällarna är varma och vi kan sitta ute utan mygg. 

Man ska inte fly sitt vemod tycker jag, man kan gärna odla det lite. När jag var liten brukade jag dra en sytråd mellan tänderna. Har slutat med det, men det gjorde skönt ont. Nu vårdar jag mitt vemod i sensommargrönskan. Vi har äntligen fått bort en platsbyggd blomlåda från framsidan på huset och satt upp de två - snygga - lådor vi hade i Norrbotten. Jag hade alltid mörkblå lobelia i dem och det var så fint. 

När vi väl kom till att plantera lobelia var det sista veckan i juli. Vår favoritplanthandlare skrattade lite åt mig och visade mig vad han hade kvar; ett antal förtvinade och förväxta plantor av blandad färg. "De kanske kan hämta sig om de kommer i jorden snabbt", sa han. "Jag tar dem", sa jag. 

Nu har de kommit i jorden. Jag ser dem som mitt vemodsprojekt, en hälsning och en tilltro till sensommarens kraft. Må de blomstra så länge sommaren är med oss!

söndag 2 augusti 2015

Känd amatörorienterare gör comeback i skogen

Lika som bär. 


Läsare av bloggen kan dra sig till minnes hur arg jag blev över att jag inte hittade en kontroll när jag var ute och orienterade i juni trots att jag tyckte att jag visste var den borde vara (http://radhuslivipungis.blogspot.se/2015/06/bristen-pa-kontroll.html). Jag blev faktiskt så förbannad att jag efter ytterligare ett misslyckat försök att orientera surnade till och lade undan kartan i en byrå inhallen. Ytterligare en hobby att klara sig utan, tänkte jag.

Tills imorse då Maken fick för sig att han skulle se om han hittade lite kantareller och kanske även en kontroll eller två. Han muttrade över att vi hade så många kartor i byrån. Typ bra att ha. 
- Du har ju flera Naturpass här, du kanske har blandat ihop utgåvorna, sa han lite försmädligt. 
- Det kan jag väl aldrig tro, svarade jag kaxigt. 
Ta mig tusan, hade han inte rätt. Ingen av de kontroller jag ränt runt och letat efter fanns på 2015 års karta, utan bara på förra årets! 

Jag vet inte vilken som är störst:  skammen över att jag inte kollade vilken karta jag tog med mig eller glädjen över att jag inte var helt värdelös på orientering. Jag gjorde som ryttarna som blivit avkastade; jag satte mig omedelbart upp i sadeln igen. På cykeln alltså. Jag cyklade iväg och hittade direkt två kontroller. Och tre kantareller. 

lördag 1 augusti 2015

En morgon under takåsarna

Plötsligt var det en sån där morgon, en sån som man längtar till hela vintern. 
Allt var perfekt. Solen sken, himlen var blå och luften alldeles stilla. En kopp kaffe på farstubron. Se på svalornas flykt genom luften och upp till skyddet under takåsarna igen. 
En alldeles stilla och underbar morgon att gömma i fickan och spara till vintern.