Samurajtorfs, hur snyggt är det...?

Jag noterar med stigande förvåning att de unga männen som omger mig i framför allt Stockholm allt oftare ses bära sitt långa hår i en torfs, ett slags samurajtofs. Jag blir nyfiken. Vad står det för? 

För mig blir det som ett hemligt tecken, ett signum på en okänd klubb som kvinnor i 59-årsåldern inte kan vara medlemmar i och om vi skulle bli det, så skulle vi inte begripa vad klubben ägnar sig åt. I min ungdom fanns höger och vänster och så valde man klädsel utifrån om man ville bli jppfattad som en blivande karriärist eller en trubadur på festival. Ett parallellt vägval var Beatles eller Stones, men på sätt och vis samma sak, eftersom Stones uppfattades som mer rebelliska och därmed vänster. Tänk associationen Elvis /Tommy Steele. 

Men nu är det inte så. Långhåriga IT-stjärnskott äter ekologiskt men är absolut inte med självklarhet vänster, den kostymklädde går på yoga och motsätter sig bygget av Förbifarten och Kina har blivit kapitalistiskt. Min gamla guidebok har gått ur tiden och jag har inte beställt någon ny. 

Så hjälp mig: vilken livsinriktning bekänner man sig till om man har en hårtofs i nacken. Tycker man helt enkelt att det 

är snyggt? 

Jag hatar tujor

Nu har andra tujan rykt. De stod som soldater i givakt på varsin sida av ingången till vårt hus. Den första tog jag på försommaren. Då planterade jag ett rött silverax, en rödbladig kvanne och nägra vita nävor. Fina och höga höstväxter i kraftiga färger och vita marktäckare och däremellan en akleja som blir ungefär en halvmeter. Jag gillar varierad höjd. 

Dom har tagit sig bra och nu var det dags att avliva den andra tujan. Det började inte så bra, vi åkte till Skarpnäcks handelsträdgård ( www.tradgardshuset.com ) och köpte rosor (kommer i nästa blogg), en pion och vitrosa stjärnflocka. Sen startade inte bilen, för batteriet var slut. Vi fick ringa efter grannen som kom med startkablar. Därefter åka till OK och leta efter ett batteri, men dom hade inte rätt sort, så det blev en laddare i stället. Hoppas det funkar. Tack, Rolle!

Jag är lite blyg inför pioner. Dom framställs alltid som känsliga. Det står att de ska planteras så att ögonen ligger max 5 cm under jordytan. Det gör mig osäker. Jag såg inga ögon. jag tänker att man väl planterar så att plantan kommer på samma höjd som den är uppdriven? Jag gjorde så. 

Gräva en grop, i med kogödsel, blanda, vattna och sedan plantera. Jag lade också grus ovanpå, för det läste jag skulle vara bra för avrinningen. Kanske viktigare i höst och vinter, men jag tyckte det var så snyggt att jag lade på det redan nu. 

Det känns konstigt att plantera i dessa minimala utrymmen jämfört med vår 800 kvadrat stora tomt i Boden. Som att det är så lätt, men samtidigt mer exakt. Jag har ändå fått ett gott självförtroende i fråga om odling. Jag tänker att den som vräkt ner massor med perenner i zon 6 och beskurit träd på egen hand har gått i odlingskonstens hårda skola. Att odla i detta tempererade landskap kan väl inte vara någon konst? 

Vi får se. Jag har i alla fall sluppit två soldater på vakt och har i stället en inbjudande entré som känns mer Feng shui än tidigare. 

Ett hem i ordning men ack, så tyst.

Det är här han har sina saker, killen som är här en gång om året men som kanske kan åka oftare till Farmor när han blir större. Han är en ordningskille, gillar att ställa upp, ställa i ordning. Det är inte ett drag han ärvt efter sin pappa, kan jag säga. I torsdags ställde han i ordning gympaskorna på Lillskansen som barnen tagit av sig när de skulle åka i rutschkanan. 

Han har en lillebror också, en liten tjockis som ligger på golvet och är förvånansvärt nöjd med livet nästan hela tiden. Utom när han är arg. Det händer inte så ofta. Bara när han försöker krypa. Han är inte riktigt där än. Utveckling föds av frustrationer. 

Att umgås med barnbarn innebär att man påminns om att det en gång fanns en tid då i princip all ens uppmärksamhet gick till barn. Påklädning, toan, mat, gnäll, tröst, sparka boll, gråt och skratt. Det gick liksom runt. Man glömmer fort och man lever på i sitt bekväma vuxenliv. All tid i världen. 

Nu har dom åkt. Först blev det lugnt och skönt och jag kunde torka bort fettfläckarna från spegeln, ta bort kladdet från golvet under bordet och läsa min DN alldeles ostört. 

Nu är det liksom bara lugnt. Och tomt. Hallå? Var är ni? Kom tillbaka. Jag kan läsa Viktor Barth-Kron när jag blivit gammal! 

Bristen på kontroll

Den ljuva känslan av sinnesro när man ser det rödvita märket just där man förväntar sig att det ska finnas på den stora stenen alldeles i närheten av där diket slutar. Den totala tomheten när det faktlskt inte gör det. Orienteringens ständiga skola i att bli övermodig och därefter misslyckas. 

Hur stor är en sten? Hur brant är en brant? Vad innebär "näsan" i kartsammanhang? Varför lär jag mig aldrig att orientera på riktigt? 

Jag är en hängiven amatörorienterare, men jag har aldrig gått en kurs och funderar inte på att gå med i någon orienteringsklubb för att veta var i Sverige jag ska tälta i hällregn nästa helg. Orientering är min bästa mindfulness. Det passar perfekt när jag kommer hem från jobbet ( jag har förresten inget jobb längre) och behöver slå om hjärnan. Då tar jag två eller kanske fyra kontroller och vänder hemåt, fylld av skog och sinnesro. Ibland ingen kontroll. Som idag. 

Jag tillbringade 42:17 minuter enligt Runkeeper med att leta efter en kontroll som skulle ha funnits vid "stenen". Det gjorde den inte. inte vid min sten i alla fall. Jag provade från alla vinklar, jag gick tillbaka till vägen , jag stegade och jag försökte tänka i nya banor. Till slut gav jag upp och cyklade hem, fylld av skog och sinnesro. En försvunnen kontroll är också en kontroll. 

"Inte en jävla kontroll?" sa Maken när jag kom hem. "Hur gick det till?"

"För att jag aldrig hittade dom", svarade jag. 

Jag fotograferade i alla fall den sten där jag tycker att kontrollen borde ha suttit.

Klart att familjen ska ha Carl Malmstenstolar

På väg till midsommarfirandet på fagra Österlen stannade vi till i Simrishamn för att ersätta den bok jag slarvigt nog glömt på B&B-stället. Simrishamn är ett typiskt turistställe med massor av fancy butiker för designkläder och konsthantverk. 

Vi råkade passera Hans Olsson konstfirma. Eller rättare sagt vi passerade ju den inte, utan gick in och blev förälskade i sex stycken Carl Malmstenstolar som bara stod och väntade på oss. 9000kr för sex nyomklädda stolar ( tyg från Svenskt Tenn, förstås). 

Var det ett fynd eller var det ett impulsköp? Kan inte säga någondera. Vi hade inte tid att googla runt på Tradera efter bästa pris, men vi har länge talat om att byta matrumsstolar. När vi nu såg dem kändes det som "a match made in heaven". 

Fyra stommar fick vi plats med i bilen och alla sitsar (jag ville inte riskera att han sålde de resterande två!). De två sista hämtar vi på Sibyllegatan i veckan. 

Vi är hursomhelst nöjda över att ha lagt så mycket pengar på något vi verkligen vill ha! 

Ha du någon uppfattning om prisbilden på Carl Malmstenstolar? Jag vet inte om jag törs googla i efterhand eller om jag ska leva i lycklig ovisshet. 

Vi åkte till Skåne trots allt

Om du frågar mig så regnar det alltid i Skåne. Om du frågar Maken så är det paradiset på jorden. Paradiset kanske omfattade regn, vad vet jag. Vi åkte i alöa fall dit. Det regnade större delen av resan. Vi sov över på ett bra B&B i Kåseberga. 

Hunden Valle älskade alla gäster, även Stig och mig. Stället rekommenderas på alla punkter utom sängarna. Jag föredrar resårbottnar.,

Jag börjar bli gammal...

...det har jag bloggat om förr, men nu är det mer sant än det var då.
Efter att ha misskött min företagsblogg i dryga två år och nu lagt ner den, känner jag att jag vill ha en alldeles privat blogg. Den ska handla om mig och mitt och jag bryr mig inte om om någon annan läser den.
Den ska handla om att flytta tillbaka till Stockholm efter 30 år i Norrbotten, om en fin trädgård (som inte är större än en pool i Norrbotten), om ett fint radhus (som ständigt ska byggas om och vårdas) och om känslan av att få KOMMA HEM till blåsippor, koltrast, Nackareservatet och linje 17. Och om våndan i att fortfarande ha barn och barn på 100 mils avstånd och om det verkligen är ok att flytta så långt från dem.
Den här texten skulle ingen nyhetschef i världen godkänt till ovanstående rubrik. Jag skärper mig: jag börjar bli gammal för att jag har VÄRLDENS startbanor när jag försöker komma igång med min nya blogg (som jag ändå känner lust inför!). Jag vill inte, kan inte, försöker inte förstå layouten, gadgetsarna och etiketterna.
Jag bara provar mig fram utan krav på resultat. Det är förbanne mig nytt. Varför är den där jäkla rutan till höger röd? Jag fattar ingenting.